nijomisi

Så är dagen här, dagen då Wilmer SKULLE ha fötts men jag klagar inte på något sätt, det är himla skönt att ha förlossningen överstökad. :) Dessutom har vi fått njuta av att ha lillkillen hos oss en månad extra. :)

I stället för att ligga på förlossningen så har vi haft en himla mysig eftermiddag med Anna och hennes son Sebastian. Vi har gått runt i en massa affärer och bränt pengar som man egentligen inte har råd att bränna ( i alla fall inte jag), men det resulterade i alla fall i en ny body, byxa, pyjamas, sockor och mössa till Wilmer.

Sen åt vi lunch tillsammans också, jag tog en Ceasarsallad (Secarsallad enligt menyn) som mest smakade julskinka...urk.

Har dessutom pratat med en massa människor i dag också som tack vare Wilmer tar kontakt och börjar snacka med mig. I dag mötte vi en tant som också föddes för tidigt och bara för det har dåliga naglar och kalla händer i dag och hade en pappa som var doktor, en gubbe som har jobbat med barn i hela sitt liv och har en 28 årig son som han i dag inte har någon kontakt med, han längtade dessutom efter att få en dotter som han kunde skämma bort men han trodde att hon skulle hata honom för att han skulle vara FÖR överbeskyddande. En gubbe som sa att om 18 år kommer jag inte att se röken av Wilmer för då är han vuxen sen gick han skrockande därifrån (skadeglädje när den är som bäst? :) ), 3 stycken som trott att Wilmer är en flicka och utbrustit "ojdå" när jag sagt att han är en kille och så det vanliga gänget som kommer smygande bakom mig, ALLTID med kommentaren "den där var inte många dagar gammal..."

Tänk att så många av alla sura miner som man mött på gatorna i alla år helt plötsligt har blivit till leenden och folk som öppnar sina hjärtan och berättar saker om sina liv, tack vare en liten bebis. :)

 

 

 

 

I går var vi till neomottagningen igen och Wilmer vägdes och mättes, han väger hela 3110 gram, är 49 cm lång och huvudomfånget var 35 cm. :)

Hon tyckte att han växer så bra så vi behövde inte komma på något mer besök, hurra!

Nu har vi bara BVC som vi måste gå till en gång i veckan, och nu har det gått en vecka så det är dags i morgon igen.

Det känns så skönt att han äter så bra och växer som han ska, annars hade man ju halvt oroat ihjäl sig.

 

I dag ska vi hem till Anna, Erik och Sebastian. Anna är så söt och ska baka en "välkommen Wilmer-tårta" sa hon och sen några timmar senare kommer Victoria, Stina och Sanna och fikar med oss. 

Har inte träffat dom sen man gick på semester för snart 2 månader sen, så det ska bli skoj.

 

Stackars Wilmer ligger här med rumpa och ben på skrivbordet och överkroppen i mina armar och sover, ser ganska så obekvämt ut så vi ska nog ta och göra oss i ordning och gå ut med vagnen i stället. Han ÄLSKAR att ligga i vagnen och vara på promenader, och jag kan bara hålla med honom om att våra promenader är väldigt mysiga. :)

 

 

 

 

Har inte så mycket att skriva om eftersom dagarna i stort sett ser likadana ut numera.

De ser på ett ungefär ut såhär:

 

Kl 23-06: Jag matar/byter blöja/pumpar mjölk var 3:dje timme.

07.00: Jonas går upp för att göra sig i ordning för jobbet och tar och byter blöja på Wilmer medan jag ligger halvdöd i sängen, när dom är färdiga så matar jag.

8.00: Jonas och vovven har gått till jobb och hunddagis medan övriga familjen ligger kvar i sängen och försöker hitta kraft att orka med en dag till.

9.00-10.00: Wilmer och jag gör oss i ordning och det är dags för matning av bebis igen.

11.00-17.00: Vi tar lååånga promenader, sitter i parken, går på stan, hämtar Mille från hunddagis, ammar, byter x antal blöjor, umgås i bland med nån kompis eller tar en kaffe på nya favvostället Preem en bit härifrån (så patetiskt det lät, haha).

17:00-18:00: Jonas kommer hem från jobbet och vi äter kvällsmat. Wilmer ligger oftast och sover i soffan bredvid oss. (Ja, vi är såna som sitter framför tv:n och gluffsar, tänkte väl sluta med den dumma ovanan lagom tills sonen börjar äta med oss...eller nåt.) :)

19:00-21:00: Promenader, tv-tittande eller sitta framför datorn. Och så lite matning och blöjbyten på det.

22:00: Jag orkar oftast inte hålla mig vaken längre och går och lägger mig tillsammans med Wilmer som sover bredvid mig i sängen/på mig.

00:00: Jonas lägger sig.

Och så kommer återigen en natt med matning, blöjbyten och pumpa mjölk var tredje timme.

 

That´s life right now.

Men jag älskar det. :)

 

Nu har det hänt igen, min käre sambo har pratat i sömnen igen till mitt stora nöje för det är så tacksamt att mobba honom dagen efter då.

 

Wilmer låg i vanlig ordning på min mage och sov hud mot hud och Jonas låg bredvid mig och snarkade högt.

Själv hade jag inte somnat än för Wilmer hade precis fått ett av sina nattmål och det brukar ta en stund att somna om efteråt.

Plötsligt sätter sig Jonas upp i sängen och tittar på Wilmer och låter som att han tycker att Wilmer är gullig som ligger och sover, så jag tror först att han är vaken men förstår snart att det är han inte alls...

För Jonas tar tag i Wilmers arm och skakar lite på den som att han hälsar på någon och säger:

-"Hälsa så mycket från Jonas och Nina och så hälsar du till alla andra också."

Jag: "Absolut älskling, lägg dig ner och sov nu".

Och det är lite roligt att han alltid lyder och lägger sig ner när jag säger åt honom att göra det, han är lite som en hund på nätterna.

Tänk om något av det jag sa kunde gå in lika bra på dagarna också, så härligt det vore då. ;)

Såg nu att min förlossningsberättelse blev skriven i både då-tid och nu-tid lite blandat, får skylla på att Jonas stod en bit i från och tjatade. ;)

 

Vi har börjat lära känna vår kille nu och börjar lära oss de olika signalerna och allt vad det innebär att ta hand om en liten bebis.

Men måste ändå säga att han (hittills) är en väldigt snäll bebis som sover de flesta timmarna på dagen, och bara säger till när han är hungrig eller när det är dags att byta blöja. Prematurbebisar sover väldigt mycket så det är väl bara att passa på att njuta, vi kanske lever i lugnet för stormen just nu...

 

Djuren har fått komma hem från landet nu och dom reagerade båda med rädsla.

Wilmer skrek i högan sky och katten gick omvägar runt honom och hunden nosade på Wilmers fot, sen backade han flera meter och höll sig på säkert avstånd resten av dagen.

Men...det blir säkert bra.

 

Nu ska vi försöka få i oss lite mat innan vårat lilla monster vaknar och vill ha mat igen.

 

 

 

 

 

Första kusinmötet. <3

 

 

 

Den 28 juli vaknade jag runt kl 05 med molvärkar som kändes så pass så att jag inte kunde ligga kvar i sängen.

Hade läst att förvärkar kunde sätta i gång i veckan jag var i ( v 36) så jag kände mig rätt säker på att det var dessa som spökade. Gick till soffan och försökte andas mig igenom värkarna så lugnt jag kunde, gick av och an i rummet till kl var runt kl 8 då jag somnade av utmattning i soffan. 

Vaknade igen vid 10 av fortsatta molvärkar och nu hade även Jonas vaknat och börjat göra sig i ordning för en flygdag (han bygger och flyger modellflygplan) i Trosa, kände att jag i alla fall var tvungen att berätta läget för honom även om det säkert bara var förvärkar som så småningom skulle lugna sig.

Men inom loppet av några minuter hann hela slemproppen gå också, jag ringer förlossningen och dom säger åt mig att bara ta det lugnt och höra av mig igen om blödning eller värkar ökar.

Vi kollade på Vårdguiden och informationen som stod om förvärkar liknade det jag hade så Jonas gick till Apoteket och köpte Alvedon som jag skulle kunna ta om det blev för jobbigt, sen åkte han.

 

Nu var klockan runt 11 och jag blev fast i soffan framför tv:n och försökte bara ta det lugnt och andas mig genom molvärken när den kom.

När kl var runt 18 kom Jonas hem, han hade varit på IKEA också och köpt spjälsäng vilket vi hade tänkt göra tillsammans men jag sa att det var okej för honom att köpa den ensam IFALL det var något på gång.

Nu har värkarna lugnat ner sig lite och vi äter mat och läget är rätt lugnt.

Men sen sätter det i gång igen och nu blir det bara värre och värre. 

Tänker på vad BM sa på föräldrakursen att man ska spara Profylaxandningen så länge man orkar för annars är man så slut när man väl kommer in på förlossningen, men nu går det nästan inte att andas normalt längre.

Jonas tycker att jag ska ringa förlossningen igen men jag vill inte, är ju bara förvärkar detta...det går snart över...

 

Allt efter kvällen går så har jag nog vandrat igenom hela lägenheten och andats mig genom värkarna.

Vid kl 01 gör vi ett försök att lägga oss och få lite sömn, men jag får snart gå upp igen och fortsätta vandra i lägenheten.

Först när klockan är strax efter 02 och jag efter ett toabesök känner ett ENORMT tryck neråt så börjar polletten att ramla ner att det nog inte blir någon bebis den 27 augusti i alla fall. Den värken skrämde mig och jag går in till Jonas som ligger och sover, sätter mig på sängkanten och gnäller som ett litet barn "BUHUUU, jag orkar inte mer....." 

Nu känner jag också samma sak som Jonas har tjatat på mig om de senaste timmarna - Ring förlossningen NU.

Direkt efter en värk greppar jag snabbt telefonen för att hinna prata innan nästa värk kommer, och på förlossningen säger dom att vi får komma in för att få antibiotika som lugnar värkarna.

Kl 03.15 går vi ut till bilen, det är jätteskönt väder ute och man får känslan av att vara utomlands.

Kl 03.30 kommer vi till förlossningen och ringer på, ett fönster är öppet på sjukhuset och jag hör en kvinnas dödsvrål där inne. Jag tittar storögt på Jonas och tänker "herregud...är det det där som väntar en..."

Till slut kommer det en sköterska och öppnar dörren, en jättegullig tjej som heter Felicia. 

Hon leder oss in till ett rum där jag får träffa en BM vars namn jag inte lagt på minnet, en riktig surkärring ska det senare visa sig. Dom tar CTG på mig och undersöker mig. 

BM: Du är öppen 5 cm, så snart blir det bebis!

Jonas och jag tittar bara på varandra. Jaha, där rök den antibiotikan och sömnen...vi som inte hade tagit något alls med oss.

 

Jag får in citrondricka och dom lägger en saccosäck i sängen som jag kan vila benen på.

Både Jonas och jag blev nog lite tagna av beskedet för vi har i efterhand förstått att vi inte tänkte klart, vi tyckte DÅ att det var jätteviktigt att hämta kläder och kamera så Jonas ger sig i väg hemåt igen för att fixa detta.

(I efterhand så inser vi vad idiotiskt det var, tänk om bebisen kommit under tiden han var borta!)

Felicia visar mig hur man använder lustgasen och den kom nog fram i lagom tid för nu börjar det göra riktigt, riktigt ont. Ryggen håller på att gå av på mig samtidigt som trycket neråt ökar. 

Den sura barnmorskan säger åt Felicia att höja ryggstödet på min säng sen går hon ut. 

Men jag känner att ryggen KOMMER att gå av om hon gör det, så jag ber henne att inte göra det och Felicia säger att det är helt okej.

 

Några minuter senare kommer sura barnmorskan in och tittar på mig, mitt under en av mina tryckvärkar där kroppen trycket på och jag inte kan göra annat än följa den.

BM säger surt: Näää! Du får inte trycka neråt. Hörrö! Varför ligger du så plant förresten?! Jag sa ju ÅT Felicia!

Jag: Det var jag som bad henne att lämna sängen såhär för jag har så himla ont i ryggen.

BM: Jaha. Men nu är det så att bebisens tyngd trycker på (nånting???) och det är inte bra!

Sen var det slutdiskuterat och hon sätter upp mig och går utan att säga något ut ur rummet.

Jag fortsätter att andas i lustgasen och värkar är verkligen hemska, men konstigt nog så fort värken börjar klinga av så kommer ändå tanken att värkarna ändå är uthärdliga och att jag än inte behöver någon Epidural även fast jag vet att det finns runt hörnet. 

Nu börjar solen sakta gå upp och jag ligger och tittar för himlen är så vacker och tusen tankar snurrar runt i huvudet. Min bebis är på väg nu, jag kommer snart att bli mamma...undrar hur han ser ut....

Dörren öppnas och äntligen är Jonas tillbaka! Han sätter sig i fåtöljen bredvid mig och påminner mig att sänka axlarna och andas i gasmasken under värkarna.

Nu öppnas dörren igen och in kommer Felicia och sura barnmorskan, det är dags för skiftbyte.

YES, tänker jag! Det blir inte surtanten som ska förlösa mig.

 

In kommer världens trevligaste barnmorska, Lena och en sköterska som jag inte minns namnet på.

Hon undersöker mig igen och nu är jag öppen 10 cm och berömmer mig och säger åt mig att kämpa på.

That´s more like it!

Inte nån sköterska som står en meter från sängen och surt säger alla fel man gör som förstföderska som den andra gjorde.

Genast får man lite extra krafter för nu är öppningsfasen över, nu väntar vi på att vattnet ska gå och krystvärkarna ska sätta i gång.

Kroppen fortsätter att trycka neråt allt vad den orkar och jag kan bara följa med, men vattnet vägrar att gå så till slut sticker BM hål på hinnorna och genast får jag börja krysta.

07.25 börjar jag att krysta.

28 minuter senare föds äntligen våran lilla pojke.

Jag fattar först inte att han är ute utan måste fråga och då får jag se honom, min lilla, lilla ängel.

Han ger ifrån sig några små pip och Jonas börjar att gråta av glädje, jag är mest bara lättad att allt är över och snart får jag för första gången känna, pussa och krama på vår bebis.

 

BM frågar Jonas om han vill klippa navelsträngen men han säger att han lämnar det till experterna. 

Men barnmorskan står på sig och säger att hon visar hur han ska göra, så han klipper och ser ganska stolt ut när han klarat det. 

Jag har inte fått så mycket bristningar tack och lov, klarar mig undan med bara 2 stygn.

Får efter nån timme ta en efterlängtad dusch och märker att jag t.o.m har blod i håret hur nu det gått till........

Vi får in en bricka med goda smörgåsar och dryck och svenska flaggan.

Och när klockan är runt 14 så får vi höra att dom ordnat ett familjerum åt oss på BB, men då har Jonas hunnit ge sig i väg igen.

Hans bror och mamma skulle hämta Milton (hunden) och katten, och Jonas ringde redan runt kl 06 att dom skulle hämta djuren och att vi var på förlossningen.

Nu var klockan 14 och först nu hörde dom av sig om att dom hade fel nyckel till vår lägenhet. Stackars hund! Han hade ju rastats kl 23 kvällen innan och vi såg framför oss hur han hade kissat i hela lägenheten, men han hade inte kissat alls utan lyckats hålla sig och kissade jättelänge sen när han kom ut...mitt mattehjärta blöder.

 

Så under tiden Jonas är hemma och ordnar så hund och katt kommer i väg samt tar en snabbdusch så åker bebis och jag upp till BB. Där får vi möta en rad av gulliga barnmorskor som ger oss en massa information.

Till slut kommer Jonas också och nu börjar vi äntligen ta in vad som hänt egentligen, vi sitter i sängen med vår lille son i famnen och tittar på vårt underverk. Vi börjar diskutera namn igen och kommer fram till det som egentligen släkten redan bestämt sen länge - det är nog en Wilmer i alla fall.

 

Nu är vi hemma och dagarna och nätterna går och det är fortfarande svårt att ta in att det här underbara lilla livet är vår son.

Kärleken och lyckan är total.