nijomisi

Om ni kommit på vad jag menade med förra inlägget och du känner mig irl eller har mig som vän på FB, var snäll och skriv inget om det på Facebook!

Fredag igen! Sitter och rastar mig på jobbet.
Vi har haft förskoleloppet idag så alla barnen fick ta med sig skidor, snowracer, pulka eller vad dom nu ville ha med och så var vi på golfbanan här i närheten och åkte. Efter halva tiden bjöds det på blåbärssoppa (precis som skidåkarna i Vasaloppet får) och kex, sen åkte vi lite till innan vi gick in och åt Kalles Kocks goda köttfärslimpa.
En riktigt bra dag har vi haft. :)

Förlåt, förlåt för att jag är så dålig på att skriva i bloggen, jag sover heeeeela kvällarna.
Är trött som bara den och är nog inte en särskilt rolig sambo till stackars Jonas just nu.
Men det finns en anledning.
Om jag säger såhär, lite töntigt men ändå:

Gissa vad jag har gemensamt med Beyoncé, Kronprinsessan och Hanna Graaf b.la?
Ja, det är inte mycket men en sak är det.... ;)

Ligger nerbäddad i sängen med laptopen på magen och känner mig riktigt lat.
Ska försöka komma upp ur sängen hela 40 minuter tidigare i morgon, för att ta en promenad till stan och sen åka vidare med tunnelbanan till jobbet. Har varit väldigt sköna, lata månader med längre sovmornar och åka i en varm bil nästan hela vägen fram till dörren till förskolan medan man kunnat lyssna på musik och yla med i låtarna.
Men det får bli slut på det nu...nu är det promenader som gäller igen och tråkig tunnelbana. Varför då?
Jo för att jag helt och hållet har slutat motionera och det är mycket dyrare för oss i längden att jag tar bilen varje morgon.
Men det suger. Kommer att sakna bilen i morgon bitti när jag går i mörkret och kylan och halkar runt bland andra morgontrötta, frusna människor.
Tack bilen för alla våra mysiga mornar tillsammans.
Snyft.

I dag åkte vårt sällskap för helgen hemåt igen.
Tjejerna ville ABSOLUT inte åka hemåt och tyckte att syrran kunde åka hem själv och hälsa dom där hemma från dom. Men efter en massa diskussioner hit och dit att dom nog måste följa med hem i alla fall så gick dom till slut med på det. Fast den äldsta systerdottern var inte riktigt nöjd ändå och sjöng på "Stockholm i mitt hjärta" på vägen till tågstationen.
Vi bestämde att Jonas och jag skulle komma och hälsa på dom om två helger, så vi ses snart igen. :)
Mina söta knäppisar.

I morgon smäller det rejält. Jobbet börjar och det innebär 22 barn som rusar in i vår lilla avdelning och två av dom barnen är dessutom "nya" och kommer behöva lite extra tillsyn. Eva (min kollega) kommer att vara på kurs hela dagen så henne kommer vi inte att se röken av. Christina som gör en del av chefens jobb kommer alla att börja slita i så fort hon kommer så henne kommer vi kanske inte heller se så mycket av, så det blir Carina och jag som får kämpa med dessa 22 barn. Underbart.
Vi lovade varandra i torsdags att ingen av oss skulle ringa och sjukanmäla sig på måndagen så jag hoppas att hon står på benen.......

Nu är jag i allafall nyduschad och ska snart krypa ner i sängen som vi precis har bytt sängkläder i (finns inte mycket som är lika härligt som den känslan).

Godnatt!

I dag får vi finfrämmande, syrran och hennes tjejer kommer och hälsar på oss.

God fortsättning!
Nu är vi inne i årets tråkigaste och "längsta" månad som aldrig brukar vilja ta slut.
Börjar bli jobbigt med detta mörker och jag sover mig igenom kvällarna för jag är helt slut, har precis vaknat efter att ha sovit 2-3 timmar i soffan (igen).
Om det nu inte ska komma nån snö som lyser upp naturen lite så kan vi väl åtminstonde få lite sol?
Som om inte det vore tillräckligt depp så har jag ju inte berättat att jag fick min mobil stulen när vi var i Paris.

Jonas och jag hade ätit frukost på hotellet och gick till vårat rum igen för att göra oss i ordning det sista innan vi skulle ge oss ut på stan. Eftersom det är så dyrt att ringa utomlands så tänkte jag att jag lämnar mobilen "hemma" på hotellrummet, för det kändes säkrare att lämna den där än att bära med den i väskan för DÅ kunde ju nån ta den med tanke på att det bor flera miljoner människor i Paris.
Så jag lägger mobilen i vår stora resväska väl gömd bland våra kläder, alltså man får rota djupt om man ska hitta den. Sen stänger jag väskan och allt är frid o fröjd.

Vi går på stan och när vi kommer tillbaka så vilar vi en stund och jag somnar i vanlig ordning och sover ett par timmar. När jag vaknar kommer jag tänka på mobilen och ska plocka fram den, då är den borta.
Jag tar ut alla kläder ur väskan och verkligen skakar på allt för att se att inte telefonen hamnat i något klädesplagg och vänder upp och ner på väskan, kollar alla fack men ingen mobil.
Jonas tittar också igenom alla kläder för säkerthets skull. Vi tittar i väskan vi haft med oss om jag mindes fel och tog med mig telefonen i alla fall men den är inte där heller.
Vi t.o.m lyfter på sängen för att se att den inte hamnat där och tittar ÖVERALLT t.o.m i papperskorgen, men ingen telefon. Genast börjar det kännas obehagligt, för det är ju uppenbart att nån har varit i vårt rum och rotat igenom våra grejor och hittat min mobil och tagit den.
Vi går ner till receptionen och dom tittar bara på oss och säger att dom haft samma städpersonal i 10 års tid och dom skulle aaaaaldrig sno någon mobil, och börjar ifrågasätta oss om vi verkligen inte förlagt telefonen nånstans. Men vi säger att vi letat överallt och den är verkligen borta.
Nästa dag får vi berätta för ytterligare en person i receptionen vad som hänt och han är lite mer ursäktande och beklagar verkligen den som hänt och skickar upp en champagneflaska till vårt rum som plåster på såren.
Vi går till polisstationen och jag får på min knackiga engelska berätta allt igen vad som hänt och så fick vi med oss en fransk polisrapport som vi ska skicka in och förhoppningsvis få lite försäkringspengar på.
Men det är så jäkla trist att telefonen är borta. Fick ha min iphone i en månad...och jag fick två julklappar i år och den sitter ena sitter på min stulna telefon. Mitt fina rosa, glittrande skal som Jonas köpte till mig. :(
Surt sa räven...
Tur att ingen kan sno min andra julklapp i alla fall. ;)