nijomisi

Ni är några vänliga själar som fortfarande tittar in på min blogg varje dag, och det tackar jag jättemycket för!
Så för er skull känner jag att jag måste skriva några rader så ni inte tröttnar. :)

Vi är kvar i K-holm (fast vi har hunnit med ett par dagar i Gnesta också) och trängs i lilla ettan som vi har här.
Jonas blir rastlös och vill hitta på något varje dag, så vi är ute och far med lilla bilen kors och tvärs.
Häromdagen var vi i Örebro och även där finns samma gamla vanliga affärer som i resten av Sverige, Lindex, Kappahl, H&M och Åhléns. Det klassiska. Finns inte dom affärerna i en stad så är man nog inte kvar i vårt avlånga land längre såvida man inte har hamnat i nån liten byhåla förstås.

I går kväll tog jag en kvällspromenix med vovven och träffade en rolig, pratglad tjej som jag aldrig hade sett förut. Hon tyckte att Milton var fin och ville klappa honom, men han som är rädd för främmande människor gömde sig bakom mig och morrade lite. Men hon fattade inte signalen utan följde efter honom och sa:- "Fina hund! Får man klappa dig? Jaaaa...!" och dom gick ett varv runt mig, till slut var jag tvungen att säga att han nog inte ville bli klappad eftersom hon inte förstod det själv. Då fick hon syn på min mobiltelefon som jag höll i handen och frågade: -"Är det en pektelefon du har?"
-Ja...fast jag tycker inte att den är så bra, jättejobbig när man ska skriva sms sa jag.
Hon: -Nää...jag har en...vad heter den? Sony ericsson 5210 (hittar på för jag minns inte vad hon sa för nummer) och den är bra.
Pling! (Hon får sms och läser det och fnissar högt)
Hon: Ja...men...vad sa du? Eller jag...Jo! Vad heter hunden?
Jag: Milton.
Hon: Jaha. *Står tyst och tittar på Mille i några sekunder* Får jag en son ska han heta Milton, det har jag alltid sagt. Och får jag en dotter ska hon heta Rosa eller Veronica. Eller förresten....får vi en dotter får karln bestämma vad hon ska heta.
Hon gör ett nytt försök och klappa Mille som igen blir rädd och gömmer sig bakom mig och backar när hon kommer emot honom, inte den här gången heller fattar hon signalen.
Jag: Han vill nog inte bli klappad, akta så han inte blir rädd och biter.
Hon: Nää...Jag har en kanin. Min kompis fångade den där borta vid Källmogatan och nu heter den Stampe.
Hon visar bild på sin mobil.
Jag: Vilken söt kanin.
Hon: Jaaa...hihihi.
Hon gör ytterligare ett försök att klappa Mille som återigen reagerar på samma sätt, så jag säger att nu väntar nog husse på oss och att vi ska gå.
Hon: Ja. Ha en bra kväll!
Jag: Tack du också.

Den lilla pratstunden gjorde i allafall MIG glad för resten av kvällen.

Nu ska jag snart ta och väcka Jonas så vi kan åka till sjön, svettas ihjäl här!
Tack för att ni läste.
Puss på er.

Hemma i Stockholm över helgen och syrran plus barn är också här och hälsar på.

Jag bytte ju lite design på min blogg för ett tag sen och tyckte själv att det blev rätt stor skillnad.
Men syrran kunde inte se ändringen jag gjort och hon skrev det i min gästbok, och jag svarade lite spydigt att jag kunde följa med henne på en synundersökning för jag förstod inte hur hon INTE kunde se att det inte var nån skillnad. Men nu såg jag ju själv på hennes dator att den gamla bakgrunden är kvar för er som använder Explorer eller annat Internet än Mozilla (som jag använder). Varför det är så vet jag inte...
Men jag får säga förlåt till syrran för den spydiga kommentaren du fick.
Eller...äh...den kan du ha.
Du är ju min syrra för bövelen, du är fast med mig för resten av ditt liv varken du vill eller inte... :p

Uppe med tuppen i dag för det var dags att premiärtvätta i tvättstugan. Jag har faktiskt aldrig tvättat där nere nångång förut för vi har inte varit här så många dagar på raken, men nu var det alltså dags och jag står fortfarande för att källaren där nere är väldigt läskig!
Man kommer ner till en lång, kolsvart korridor och måste gå 4-5 steg innan man kan trycka på knappen som tänder lampan i en liten del av korridoren. För att tända resten så måste man gå några steg till mot mörkret och det finns gott om dörrar och utrymmen där nere för folk att gömma sig i.

När jag går ensam i källare så kommer jag alltid tänka på det där mamma var med om för en massa år sen...
När jag var liten så städade mamma olika trapphus här i K-holm för att tjäna lite extra pengar eftersom hon var ensam med att försörja två barn.
Så gick hon ner i källaren som vanligt för att fylla på hink med vatten o.s.v och så stod det nån där nere i ett rum som rotade runt bland en massa grejer (historien blir lite flummig för jag minns inte exakt vad som hände) och mamma såg inte honom förrän hon redan var inne i samma rum och han vände sig om och blängde på mamma. Och mamma sa att hans blick var så otäck så hon kände att det var något där som sa henne att hon skulle gå därifrån, så hon går och mannen börjar gå efter mamma. Och mamma börjar springa och mannen börjar springa. Mamma springer in i tvättstugan (eller något annat rum) och lyckas låsa in sig där, och det blir knäpptyst och mannen "försvinner". Mamma vågar inte låsa upp dörren i fall han står där på andra sidan så hon öppnar det pyttelilla fönstret och ålar sig ut därifrån och går snabbt hemåt igen.
Och den där historien gör att mina hjärnspöken spelar mig ett spratt varje gång jag går nere i källare.
Jag går med bestämda steg mot knappen som tänder lampan, försöker fästa blicken på tvättstugedörren och går in där och försöker att varken se eller höra om någon annan är där nere.
Och nu är det dags att gå ner igen och hämta tvätten, blä.
Blir det här mitt sista inlägg så ja...tack o hej.
Leverpastej.

Känner mig sådär fånigt glad just nu. Visste inte att man ens kunde bli så glad över en sån fånig sak som en ny toalett, men det är jag. Har nämligen fått en helt ny toa som ingen (förutom jag) har satt sin nakna stjärt på, tjohoo!
Och när jag spolade, gissa vad som hände då?! Den tystnade när den spolat färdigt i toalettskålen, tjohoo!
Denna kommande natt verkar det som att man ska få sova utan att höra ett högt skvalande från badrummet, tjohoo!
Jag blev så glad förut så jag var tvungen att gå och köpa en färdig köttbullemacka för att fira.

Och nu har jag dessutom använt duschen i källaren (finns ingen i min lilla etta-rummare), kallt vatten var det och hur man än vred och höll på så kom det inte varmare vatten.
Det kändes lite fånigt att fråga grannen som tvättade i tvättstugan och kom ut i källargången och bara glodde på mig när jag stod där med shampo och badlakan i högsta hugg och undrade var duschen var när jag för femtioelfte gången virrade runt där nere och inte hittade rätt.
Ringde för säkerhetsskull till syrran och berättade att jag var nere i läskiga källaren för att ta en dusch, och ringde jag inte igen inom en kvart så hade jag antagligen blivit mördad där nere.
Men syrran verkade inte så orolig över mördare i källaren för sen när jag ringde så svarade hennes kille, och syrran satt i godan ro på toan och hade inte tid att prata.
Jaha. Nähä.

I kväll tänkte jag inte göra något speciellt. Jonas och Milton har åkt till Gnesta och sen på måndag åker Jonas och hans bror till Danmark, så honom ser jag inte skymten av på över en vecka.
Så jag är inte så glad över att han han hade så bråttom att åka till Gnesta, vill ju vara med honom så mkt som möjligt...
Men killar och tjejer snackar inte samma språk alla gånger...........

Hoppas att ni har det bra i sommarvärmen!
Vi är i K-holm just nu och har det väldigt bra med lata dagar för det mesta nere vid Djulöbadet.
Vi var nere och tog ett kvällsdopp i kväll med syster o systerbarnen, eller jag och syrran badade inte. Vi låg på bryggan som två utfläkta sillar i kvällssolen undertiden folk sprang på bryggan och hoppade ner i plurret.

Och nu är snart även denna dagen slut och vi hoppas på lite sömn i natt för det var helt omöjligt i går natt.
Toaletten i denna lägenheten gör oss GALNA! Tänk er att non-stop höra en rinnande/spolande toalett hela dagen/natten. Nu har både Jonas och jag ringt fastighetsskötare och dom har varit här i tre omgångar och "lagat" den, men redan vid första spolningen är den igång med rinnandet igen. Men i morgon lovade dom att dom eventuellt skulle byta ut toan, så det hoppas jag verkligen på!

Eftersom jag glömde en viss sladd för att kunna överföra kamerabilder, så avslutar jag detta inlägg med lite lånade (förskönade) Djulöbilder från Google...

Hej å hå!

I dag åkte vi ÄNTLIGEN till stranden (något jag längtat efter hela veckan) och köpte med oss lite frukost och fika och fick en riktigt härlig dag!

Satt precis och tittade på lite gamla bilder på datorn, och jag vet inte varför men det känns som att jag förstör våra semesterbilder i bland...

Då var det färdigjobbat för denna terminen, tänk att vi överlevde även denna supervarma dag på förskolan!

Ni får förlåta men jag har faktiskt inte så mycket att skriva om.

Så var det återigen söndagkväll. Jonas och jag sitter vid varsin dator med tom blick och halvöppen mun och är hur sega som helst båda två.
Som vanligt har helgen bara försvunnit med ett litet "puff" i luften men det gör inget för nästa söndagkväll så spelar det ingen som helst roll att det ÄR söndag kväll, för då är det semester!

Jag räknade lite på det och i augusti i år så har jag jobbat (lite till och från iofs men ändå) på förskolan i 7 år! 7 år!!
Och jag har fortfarande inte lyckats köpa några regnkläder utan står alltid i lånad vit poncho (som barnen tycker är VÄLDIGT kul för fröken ser ut som ett spöke i den, särskilt när huvan är på.) eller i min jacka/tröja som släpper in vatten och ja...man blir lite smått frusen efter en stund.
Så i helgen kollade jag på några regnjackor i stan men lyckades inte hitta någon som dög, och det ska bli regn nu några dagar kommande vecka som jag INTE ser fram emot...MÅSTE - hitta - regnjacka!
Det får bli stan någon dag helt enkelt...och Jonas som HATAR stan och shopping får följa med mig som smakråd.
Ja, så får det bli.
Nu ska jag gå och ge det roliga beskedet till honom.