nijomisi

Mamma har varit med i mina drömmar hela natten och jag kände mig lycklig när jag fick "träffa" henne.
Sen när man vaknade var det inte så muntert längre, jag började storgråta för jag saknar henne så jävla mycket!
Det har gått 5 månader i morgon och det har känts som en evighet så jag fattar inte hur man ska klara resten av sitt liv utan henne. Allt känns fortfarande som att jag drömmer, att det här inte är verkligt.
Hur ska man komma ur den här depressionen?
T.o.m min familj har märkt att jag inte är mig själv...

Jag går i en vintermorgons dimma
och tankarna virvlar i mig
jag ryser och drömmer tillbaka
...till värmen jag hade nära dig

Vill känna den värmande rösten
bara vara en del av din själ
när en tår sakta faller på kinden
då jag tänker på vårt farväl

********************************************************************************************************************
Tänkte gå ut och röra lite på mig idag så jag vet att jag klarar av att jobba i morgon utan att knä eller fot pajar igen.
Solen skiner men det är -12 grader ute...brr.
Läste i går i en tidning att kylan ska hålla i sig till maj månad! Vi får verkligen hoppas att det inte stämmer!!

********************************************************************************************************************
I går åkte Jonas och jag vår lilla vanliga runda till Kungens kurva och handlade lite mat och det finns lite alla möjliga affärer där omkring. Så såg vi inne i entrén till en butik så stod en vakt eller något och glodde på oss och men han rörde sig knappt. Jonas satt och pratade i telefon med syrran som ville ha hjälp med en grej och den här jävla vakten stod och glodde hela tiden. Vi började svära lite över att han glodde hela tiden så sen när Jonas slutat prata i telefon och vi skulle börja åka hemåt igen så åkte vi förbi entrén där "vakten" stod....och ju närmare vi kom desto tydligen blev det att det var en pappersfigur som var vänd mot oss som glott på oss! Gissa om vi kände oss dumma...
Sorry pappersdockan.