nijomisi

Jag råkade sätta på en jullåt med Christina Aguilera, men...big mistake.
Den tjejen wailar...weilar...ihjäl låten.
"Oooo hooooaaaaiiiiiilyyyyy naaaaajjjiiiiooooooooght....oooyeah...."
Tänk er en hel skiva med henne, då har man säkert fått okontrollerade ryckningar i ansiktet efteråt och huvudet snurrar 360 grader runt, runt.


"Ooohoooaallyyyyy naaaajjjiiigt"

Ni som tycker att jag är fånig kan ju på egen risk lyssna på en av hennes låtar. Varje låt är typ 20 minuter lång  för hon ska waila....weila...sig genom hela julsången. Undrar om hon pratar så också...
Hon får en julklapp och tacka för den..."ooooaaaiiiii thank you THANK YOU sooooooooaaaiaiaiaiai muuuaaaaachhhhh". Tröttsamt.

Nu hänger i alla fall julstjärnan i vardagsrumsfönstret. Jag fångade J vid dörren och han gick upp på vinden och hämtade ner den. Blev så fint förutom alla sladdar som hänger ner framför fönstret för att J vägrade sätta upp stjärnan, det fick jag göra själv. Och det är ju inte så smidigt när man har en rygg som värker en massa.
Men med all envishet jag har i mig så går det mesta, på gott och ont.

Vet en gång när J och jag var på en resa i Danmark, och han har ju modellflygplan som sitt intresse...han kan inte resa utan sina plan, dom är som hans snuttefilt. Om han fått så hade det nog legat ett plan mellan oss i sängen.
Men i alla fall, han står på en klippa och nedanför är en strand och (som vanligt) kraschar han ett plan och det fastnar i klippan. Vi går ner till stranden via en trapp för att se om det går att få ner det, Jonas säger att det inte går för planet är för högt upp. Men jag bestämmer att det går visst! Vet inte nu i efterhand varför jag tog ner det jävla planet när jag hade chansen att bli av med det resten av resan.
Men ett tillfälligt hjärnsläpp och plötsligt har jag börjat klättra uppför klipporna.
Har kjol på mig så jag skrapar mig rejält på benen, men jag SKA upp. Jonas som står kvar på stranden ropar och säger att det står en massa folk och uppe på klippan och tittar ner på mig när jag klättrar.
Åh. Skoj. Jag börjar svära åt mig själv att vad fan ska jag alltid vara så envis för?!
Men jag fick ner planet...och jag kom ner, något skinnflådd men ändå med livet i behåll.
Så därför är envishet på gott...och ont i bland.
Bara för att ni ska få se vad jag pratar om så lägger jag upp en bild där jag klättrade....tyckte att klipporna såg så platta ut så det skulle väl inte vara något problem, men oj vad fel jag hade. Väl där så var det svårare än det såg ut från början.



Dom små prickarna uppe vid mitten av klippkanten är människor...så det var rätt högt..här klättrade dumma jag.

Kanske skulle ta och göra något vettigt av den här dagen också.
Så nu ska jag ta på mig lite kläder o göra mig i ordning.
Have a nice day.
eller haaaaiiiiveeeeeeeoooo aaaaaaoooouuuuuaaaa najnajnajnajnajiisssssss dayayayayayyyyy- Christinaversion.