nijomisi

Ja jösses nu har Jonas blivit förkyld och jag vaknade av ett långt bröl i morse.

Nu har mamma fått sin gravsten och det blev så fint.
Lilla mamma, nu är allt färdigt och nu får du vila i frid.
Jag kommer och hälsar på dig nästa helg och då lovar jag att ha med mig en stor bukett med vackra blommor till dig.
Jag älskar dig!

Gissa om jag blev förvånad när jag såg vad klockan var när jag vaknade idag....13.50!!!
Så länge har jag inte sovit sen jag var fjortis på riktigt.
Visserligen var jag ute med Milton klockan 7 i morse men ÄNDÅ!
När Jonas öppnade sovrumsdörren och märkte att jag var vaken sa han bara:
-Du behövde visst sova ut...
Jo tydligen jisses amalia.

Jaha vad ska man hitta på idag dårå?
Vi som hade tänkt göra en massa saker idag...eller massor...långpromenad och en tur till Kungens kurva för att kika på sängen igen men nu kom man ju av sig lite när man märkte att man sovit bort halva dagen.

Jonas är ute och rastar Milton nu och jag ska nog ta och göra mig i ordning för dom få timmar som är kvar av detta dygnet...

Kram på er.

I dag har jag varit ledig från jobbet så jag tänkte passa på att uträtta lite ärenden på stan då men när jag kom hem igen så kom jag på att jag inte hade fått ett hjorta gjort...

Mamma fick ju en tidningprenumeration av mig i julklapp som jag sen första gången den gått ut förlängde, nu hade den gått ut igen dagarna innan hon gick bort och sista gången jag var där sa jag att jag kunde förlänga den igen åt henne, men hon sa att jag inte behövde göra det och var väldigt bestämd. Men som den goda dotter jag är så lyssnade jag inte på henne utan direkt när jag kom hem så gjorde jag en förlängning via datorn. Dagarna efter så gick mamma bort och Jonas hjälpte mig att ringa och avbeställa förlängningen och jag skulle få mina pengar tillbaka på ett utbetalningskort.

Så först gick jag mot banken här i närheten men dom har gjort om där inne så disken borttagen och rummet är fullt med skrivbord i stället och en kostymnisse satt och tittade förvånat på mig när jag klev in. Jag låtsades stå och titta intresserat på en automat där inne och sen gick jag ut igen, kändes så dumt att bara kliva ut direkt igen när jag väl kommit in men det här blev ju ännu dummare...
Sen åt jag en supernyttig frukost i form av en kopp kaffe och en toscabulle, måste ju fira att jag gått ner ett kilo (hahaha). Efter frukosten gick jag ner till stan och en större bank som jag tänkte att där måste jag ju få ut mina pengar. Det var packat med folk och jag väntade i säkert en halvtimme innan det var min tur att få hjälp...men där var det tvärstopp. Dom var tvugna att ha både mitt och mammas kontonummer och personbevis och lite allt möjligt för att kunna göra överföringen, för 600 spänn gick inte att få ut i kontanter i handen...neeedå. Så det var bara att pallra sig därifrån lika tomhänt som man kom dit och ringa till syrran och klaga lite. :)

Sen kollade jag lite inne på Gina Tricot men där känner man sig alltid lika ovälkommen när man går mellan alla spinkisar och man tittar bland kläderna med hittar bara storlek 34 eller 36 på allt.
Så jag gick därifrån och gick till Ica och handlade lite mat och en chokladkaka (fira viktnedgång igen) och gick hemåt.

Ja just det, jag hade ju tänkt lämna in min förlovningsring också för att förminska den en storlek. Den åker nästan av ringfingret ibland så jag går med ständig skräck att fingret en dag ska vara utan ring för att jag tappat den nånstans. Ringen alltså.

Nu har jag hämtat hem våran cockerprutt från hunddagis och kvällen kommer nog att bli lugn, vi har inga speciella planer att göra något speciellt i kväll. I morgon kanske vi kommer att bli en ny säng rikare, vi har kollat ut en 180 cm bred säng som vi tänkt köpa...får se hur det blir med den saken. Jonas har en likadan affär där vi sett sängen i närheten av sitt jobb så han skulle provligga sängen en gång till för han var den mest kritiska av oss till den där sängen. Men det var för cirka 1,5 timme sen så antingen har han somnat där i eller så...eller så vet jag inte.

Men ni får ha en trevlig helg.
Tack för att ni läste.

Kan inte med ord förklara hur mycket jag saknar dig, känslan är obeskrivlig..
Det gör fruktansvärt ont att inte få känna dn närhet, att inte få höra ditt skratt, att inte kunna ringa eller träffa dig när jag saknar dig. 
Jag försöker hålla dig i liv inom mig och i mina drömmar men tomheten och ekot påminner mig om att du inte längre finns kvar, att du vandrade till den andra världen...

Ibland gör saknaden så ont att jag bara vill ge upp, paniken kommer ibland och det är omöjligt att stoppa tårarna.
Orkar inte vara stark, alla beslut är så svåra utan dig för du var mitt stöd här i livet...

Mia, du och jag har gjort så mycket och haft så roligt tillsammans och nu har vi bara varandra (och resten av familjen förstås) och vi hjäper varandra genom livet men saknaden finns alltid där, vi pratar om dig varje dag.
Vi pratar om hur du varit i våra drömmar på natten och du känts så levande så på morgonen när man vaknar så känns det som att man har träffat dig, och man känner sig glad och lugn efteråt.

Vi pratar om alla roliga minnen vi har med dig t.ex hur roligt det såg ut när vi höll på och flytta och du skulle bära ut våra madrasser och snavade på dom och ramlar framåtstupa men landar mjukt på alla madrasser du höll i (måste ses för att förstå det roliga), eller när du ringde till mig och lät så lycklig för du trodde att du kommit på varför jag hade haft så ont i ryggen de senaste åren och t.o.m varit sjukskriven för det....jag knöt ju bandet till jackan för hårt runt midjan....du blev lite sur när jag inte höll med dig. :)

Eller när mitt knä gick ur led första gången och knäskålen nästan satt i knävecket och du frågade om jag ville ha Alvedon mot smärtan.... (mamma tyckte att Alvedon hjälpte mot ALLT!)

Eller när jag nyss köpt min första dator och Internet och chatta var nytt för mig och jätteroligt och du var så irriterad på mig för att jag alltid satt framför datorn bakom stängd dörr och aldrig gjorde dig sällskap framför tv:n (jag var runt 16-17 år då) så ibland sa du att jag inte fick sitta framför datorn utan skulle göra dig sällskap men det slutade alltid med att du somnade i soffan framför tv:n, och då traskade jag ner till undervåningen och datorn....jag stängde försiktigt dörren för att inte du skulle höra mig, det gick några minuter sen hörde man "duns, duns, duns"
-Sitter du framför datorn i allafall?!
-Men du somnade ju...
-Ja...jo...men NU är jag vaken så kom upp igen!
Och sådär höll vi på och det var åren innan jag flyttade hemifrån så till slut var du så sur på mig och min dator så du tyckte att jag kunde sitta med min dator i den lediga lägenheten på andra sidan gatan om vårt hus. :)

Eller när du var i Stockholm och hälsade på och vi var i mataffären och du får syn på (stackars) Annelie Rydé.
Mamma: TITTA! Där är Annelie Rydé!!! *pekar* men vad GAMMAL hon ser ut!
(Annelie som var ca 2 meter ifrån oss, börjar springa mot kassan och jag och Jonas skäms ihjäl.)

Har hur många minnen som helst att skriva upp så jag slutar här.

Jag hoppas att jag får träffa dig i mina drömmar i natt mamma för då ska jag ge dig en bamsekram, och när vi kramats färdigt så kommer du stå där med plutande mun och blunda som du alltid gjorde och vilja ha en puss också.
Du förstod inte att vi inte ville pussa dig på munnen nu när vi inte är barn längre. :)

Älskar dig för evigt mamma (hälsa pappa att jag älskar honom också).

Kom på häromdagen att min 30-års dag närmar sig med stormsteg och det börjar bli dags att fundera på vad man vill göra den dagen, så nu har jag börjat planera för en festdag i mitten av december.

Nu har vi sprungit runt på stan en stund och har faktiskt hittat varsin ny vinterjacka, wiie!
Jag hittade min jacka inne på Stadium, det blidde en svart igen. Jonas tyckte att jag skulle variera mig lite men min förrförra jacka var faktiskt blågrön och jackan innan den var vit medan han BARA har haft svarta jackor, så undrar vem som borde variera sig egentligen av oss två. ;)
När jag provade min jacka så frågade jag min käre sambo hur jackan såg ut att sitta.
Jonas: Jo men den sitter bra...
Jag: Men sitter den inte lite tajt över rumpan?
Jonas: Men du är ju lite extra mullig just nu när du inte mår bra men det går du ju ner snart.
Jaha...TACK Jonas för din ärlighet. Man lär sig något nytt varje dag, just nu går jag tydligen runt och är lite EXTRA tjock dessutom.
Men jag gillade jackan så den fick det bli. Vikten tar jag tar i igen sen...

Regnet öste ner hela tiden så vi är blöta och frusna nu så nu är det skönt att vara inomhus igen och myyyysa.



Jag i min nya jacka...

Idag ska jag försöka ta mig i kragen och göra något vettigt av den här dagen...eller vettigt o vettigt, vi planerar att ta en sväng ner till stan och kolla efter nya vinterjackor.
Det var en tjej i skolan igår på högskoleprovet som hade en jättesnygg lite längre jacka och då blev jag också sugen på att köpa en ny. Hade inte tänkt göra det först men sen jag såg den där så vill jag det. :)
Vill ha en som döljer the ass lite granna.

Regnet vräker ner och vi som hade tänkt ta en promenad genom Djurgården idag, får se hur det blir med det.
Hoppas att regnet lugnar ner sig lite så kanske man kan gå ändå.

Syrran skulle iväg till skoaffären och köpa nya vinterskor åt sina flickor idag.
Är glad att jag är 14 mil ifrån dom idag kan jag säga, haha. ;)
Har varit med dom några gånger i skoaffären och det börjar lugnt men sen blir det grinigare o grinigare och till slut så börjar man gå för sig själv runt i affären för att inte få en flygande sko i huvudet. 2 av 3 av dom har samma smak och det är den 3:dje personen som det alltid blir bråk med.
Fast dom har lovat mig att inte slå ihjäl varandra där i affären så jag hoppas att dom håller vad dom lovat.

Ja, i övrigt har jag väl inte så mycket att skriva just nu.
Det är det vanliga, massor med tankar på mamma hela tiden. Nu har jag t.o.m börjat drömma om henne hela nätterna och där känns hon så levande så jag var tvungen att tänka efter i morse om hon finns eller inte...

Nu ska vi ta och göra lite frukost och snart börja göra oss i ordning för stan.

Ha en bra dag!

Om man kunde gå tillbaka i tiden, hur långt tillbaka skulle du gå då?
Jag skulle ge min lilltå för att få uppleva några dagar till med mamma så som det var innan hon blev sjuk.
Sitter och plågar mig själv genom att kolla på gamla kort som egentligen inte är så gamla, men dom känns avlägsna. Det känns redan som att hon varit borta i evigheter men det är bara en månad i morgon.
Tror att både jag och syrran är överens om att det här har varit en helvetesmånad, vi ringer och messar varandra varje dag och ena dagen är den ena ledsen och nästa dag är det den andra. Vi saknar henne varje dag sådär så man inte riktigt vet vart man ska ta vägen, man får nästan panik för man kan ju inte ändra på det faktum att hon är borta.
Jag hatar livet just nu, allt känns så himla meningslöst!
Längtar tills den dagen när allt känns bättre igen för jag är så trött på att höra mig själv gråta varje dag, orkar inte mer.
BLÄ.


Den gamla goda tiden och vi är på väg mot Junibacken...


Mamma, Mia och barnen hälsar på mig i Stockholm, det är
högsommar och vi njuter av varsin glass på gräsmattan...


Nyårsafton...

o.s.v.....varför kunde det inte alltid få vara såhär?
Vi njöt ju av livet och hittade på en massa kul tillsammans...

Jonas vaknade och tvingade iväg mig på provet för jag hade hunnit börja gråta igen och hade nästan bestämt mig för att inte göra provet. Det som gjorde att jag inte kunde släppa tanken var att jag sa till mamma medan hon fortfarande fanns att jag skulle göra provet idag. Och då kände jag mig tvungen att verkligen göra det för det var bland de sista sakerna jag hann berätta innan hon gick bort.
Så jag gör provet både för mammas och min egen skull idag.
Just nu är jag hemma på lunch och så börjar prov 4 kl 13:55 sen rast och sen sista provet, så kl 16,10 är allt över. Då har jag gjort mitt livs första högskoleprov och det lär inte bli det sista!
Voine voine så svårt det är...
Nu är det dags att få i sig lite mat innan jag ska bege mig bort till skolan (som ligger 10 minuter härifrån, lyx!) igen. :)

Sitter här i sängen i mörkret med en sovande Jonas bredvid mig och velar fram och tillbaka om jag ska göra Högskoleprovet som börjar om ca en timme eller inte.
I går var det en hemsk dag...det var lite som att man stoppade sina känslor på begravningen och inte ville gråta så mycket inför alla som jag kanske skulle ha behövt, för i går grät jag hela långa dagen så det var som att det kom igår i stället. Det hade varit likadant för syrran. Man ville liksom inte vara så egoistisk och bara gråta och hålla sig för sig själv utan man höll tillbaka lite ibland när man tröstade mormor, morfar och alla.
Vi åkte hem från K-holm igår och innan vi åkte ville jag se mammas grav en gång till och det var lika fint där även denna dag med alla blommor, det hade snöat lite över dom men jag borstade bort snön på den hjärtaformade kransen av röda rosor så den syntes. Och så började man titta på korset som är där tills stenen är klar och att se hennes namn där på korset fick hela hjärtat att vrida sig i kroppen på mig och då gick det bara inte att stoppa tårarna.  Sen rann dom hela bilresan hem och när vi var hemma och tills jag gick och la mig sent på kvällen.
Och idag har jag inte hunnit känna efter hur den här dagen kommer att bli, törs inte riktigt känna efter.
Så därför velar jag...jag mår skit...men samtidigt behöver jag nog göra provet....men samtidigt har den här händelsen gjort att jag inte riktigt vill plugga till sjuksköterska längre, bara tanken att gå i sjukhuskorridorer hela dagarna får mig att rysa. Nästan hela barndomen gick man till sjukhusen och hälsade på pappa som alltid låg inne på olika sjukhus och nu mamma så nä...jobba på sjukhus vill jag nog inte göra.
Men jag vet ingenting just nu, allt bara snurrar i huvudet på mig så jag tar dessa beslut en annan dag.
Nu ska jag fortsätta att vela...

Nu är begravningen över, den var så vacker och fridfull precis som jag och syrran tror att hon hade velat ha den.
Overklig känsla att se kistan med hennes kort på och förstå att det verkligen är mamma som ligger där i, och alla vackra blommor och... åh musiken! Jens, Gustav och Karin spelade och sjöng så vackert så bara att höra dom spela gjorde att man föll några extra tårar. Efter ceremonin fick man känslan av att man inte ville lämna kistan men det var man ju tvungen att göra till slut, men det kändes som att man lämnade mamma.

Och nu står man här och ska låtsas som att livet går vidare och höra folk säga "som tur är så föds det nya liv" eller "livet går vidare" och visst är det så, men jag är i min egoistiska lilla bubbla nu och skiter fullständigt i alla "nya liv" för MIN mamma är ju borta och kommer aldrig tillbaka. Jag ramlade ner i ett djupt hål av sorg när mamma gick bort och jag försöker ta mig upp ur hålet men det kommer att ta lite tid. Än så länge klarar jag inte av att leva som jag gjorde innan det här hände, men vissa människor (nämner inga namn) verkar ha svårt för att förstå att allt är inte som vanligt för mig just nu. Förstår att det kanske är svårt att veta vad man ska säga till nån som drabbats av sorg, men just dessa två fraser har jag blivit lite hatisk emot för dom motsäger exakt det jag känner just nu.
Jag kan le och skoja ibland men allt är inte som vanligt ändå men tiden läker ju de flesta sår, för jag hoppas att allt känns bättre en vacker dag.

Ge mig styrka att klara av morgondagen...jag vägrar att säga hejdå utan jag säger som jag alltid sa till henne "hejdå sålänge" och vi ses snart igen lilla mamma, kommer och hälsar på dig ofta vid din grav där du kommer att vila.
Vet att du vakar över oss alla i morgon.
Jag älskar dig!!!!!!!!!!!

Jag vet att jag inte skriver här så ofta numera men ni vet ju vad som hänt så i stället för att älta samma sak här om och om igen så har jag underbara personer i min omgivning som jag kan prata och älta med.
En del vänner har ju "försvunnit" också och känner mig lite sur på dom men jag ska inte kasta sten i glashus, jag gjorde samma sak mot min dåvarande bästa vän när hon förlorade sin mamma. Jag ville finnas där men var rädd för att "störa" henne i hennes sorg och så var jag nog bara feg också och visste inte vad jag skulle säga mer än "tänker på dig, hör av dig om du vill prata" och åren gick och till slut var det försent...
Nu har jag fått min läxa och varit med om samma sak själv och du vet säkert vem du är, FÖRLÅT för att jag var så feg!

Ska jobba några dagar den här veckan också och det känns bara bra. På torsdag är det ju begravning så i stället för att bara gå hemma och bli galen så är det skönt att sysselsätta sig med något.

I söndags hade jag en riktigt pissig dag. Jag låg i flera timmar i min säng och bara grät och grät...Jonas hade försökt trösta mig genom att låta mig prata om det, bara hålla om mig, vi satte oss vid tv:n, spelade musik o.s.v men tårarna kom tillbaka hela tiden och huvudet höll nära på att explodera kändes det som av all spänning som blev när jag var så ledsen. Så till slut klev Jonas med bestämda steg mot mig som nu låg i sängen igen och drog upp mig och sa att nu skulle vi ut i friska luften! Mina ögon var nästan helt igenmurade så jag drog ner mössan långt ner och vågade inte möta folks blickar. Men det hjälpte faktiskt...det kom inga mer tårar den dagen.

I går var vi på bio och såg "Himlen är oskyldigt blå". Den får tummen upp! Var inte så länge sen syrran, syskonbarnen och jag såg "I rymden finns inga känslor" och Bill Skarsgård är med i båda filmerna så det var lite konstigt att se honom i en annan roll så snart inpå eftersom han spelar en kille med Asperger syndrom i "rymdenfilmen", då lever man sig in i filmen så man nästan tror att han HAR den sjukdomen...,bra skådespelare. :)

Ja...nu har jag inte så mycket mer att skriva.
Men en får tacka för att du ville läsa det jag skrivit.
*Bug o bock*

Den här veckan har jag jobbat på mitt gamla jobb, förskolan. Det var skönt att få lite annat att tänka på för de små liven tillåter inte en att sätta sig och deppa utan det är full rulle hela tiden.
Idag fick jag en vacker blombukett av mina UNDERBARA arbetskompisar, det blev så känslosamt när de stod där och lämnade över den fina buketten så tårarna kom igen...

Den här veckan har jag även träffat kusinen och hans tjej o ätit mat på en vegetarisk restaurang här i Stockholm, "Hermans restaurang". Min kusin fyllde 30 år i juni så han fick en såndär "presentbox" av Jonas och mig som Åhléns brukar sälja.
Och då på boxen hade de ett visst antal restauranger att välja bland och vi gjorde dom mer än gärna sällskap.
Vi var lite tveksamma och fördomsfulla till att det verkligen kunde vara så gott när det var vegetariskt och Jonas hade ätit på en vegetarisk restaurang förut och där hade det inte varit gott alls. Men vi så fel vi hade, maten var jättegod och vi gick alla fyra mätta o nöjda därifrån och tog sen varsin drink uppe på Gondolen vid Slussen.
Sen har jag varit hemma hos Stina och sett hennes jättemysiga lägenhet. Stina, Cecilia och jag gjorde i ordning Ceasarsallad och drack vitt vin och satt och pratade och hade det mys.
Och i går var Jonas och jag på Göta Lejon och såg "Blue man group", också bättre än vad vi trodde att det skulle vara. På de fem första raderna fick publiken ha poncho på sig men det såg vi redan på beställningen så vi undvek dom raderna och hamnade på rad tio för säkerhets skull. :)
Kan rekommendera er att se dom!
Och i morgon blir det en heldag tillsammans med Stina, Victoria, Frida och Sanna. Först på morgonen bär det iväg med buss mot Grisslehamn för att där åka på en liten båttripp och sen på kvällen ska vi gå till Globen och se "Ladies night".
Tror att det kommer att bli en toppendag och hoppas att man kan få glömma alla sorger för en dag.

Trevlig helg.

Fattar inte hur en del människor funkar.
Människor som man känner flyktigt men som nu när mamma är borta inte kan låta bli att lägga sina näsor i blöt och ställa de mest hänsynslösa frågor.
Som idag när jag kom gående med min yngsta systerdotter och när vi var precis vid syrrans trapphus mötte en person som är mamma till en gammal arbetskompis till min mamma och som vi "hejat" på i alla år men inte mer. Plötsligt vänder sig kärringen (jag kan inte komma på att kalla henne för något annat) och frågar högt "Har ni begravt mamma än?" samtidigt som hon står och bolmar på sin cigarrett och med en min som att hon egentligen inte bryr sig om vilket, hon vill bara stilla sin nyfikenhet. Och dum som man är så vänder man sig om och svarar på hennes fråga och hon fortsätter lika okänsligt "Det gick fort det där hörredu, men det var väl kanske lika bra."
Hade jag inte haft min systerdotter med mig där så hade jag brytit ihop i trapphuset.
Min fina systerdotter som var så stolt för att hon har vågat ta hål i öronen när vi varit nere på stan och ville springa lyckligt upp till sin mamma för att visa vad hon hade vågat och då ville jag inte förstöra det hela genom att ställa mig och gråta så jag bet ihop allt vad jag orkade.
Men fy fan för vissa människor!
Dumma frågor kräver inga svar, jag borde bara ha gått utan att ha svarat henne... fy fan för att man alltid ska vara så "efterklok".
Precis som syrrans chef som ringde syrran och frågade "Hörredu, när dog din mamma?" bara för att kunna fylla i några papper eller något för att syrran inte orkar jobba just nu.
Det är väl så att det finns människor till allt...vissa föds mer korkade än andra.

Idag bär det iväg till K-holm igen.
Prästen som ska leda mammas begravning kommer hem till syrran i morgon och så har mammas gravsten blivit färdig så vi och vår moster ska dit och bestämma vad som ska stå på den. Det är vår framtid att stå och stirra på hennes namn som står på en gravsten, för att sen några meter bort gå och stirra på pappas namn som står på en annan gravsten.
Behöver jag säga att livet känns riktigt orättvist just nu?

Man kan ju också undra vad meningen är med att mina syskonbarn redan vid 9 och 10 års ålder har förlorat alla sina far och morföräldrar?
Varför fick inte mamma uppleva när dom konfirmerar sig, tar studenten o.s.v?
Och varför inte mamma skulle få uppleva mina barn och dom henne?
Jag har bett mina syskonbarn att en dag berätta för sina kusiner (mina barn)vilken underbar mormor dom hade.

Trodde att det var jag som höll på att bli galen när jag fått dessa panikattacker två kvällar på raken, men syrran kände samma förut idag när hon skulle till affären så hon kunde inte handla utan fick åka hem igen.

Mamma lilla, om du bara anade hur mycket vi saknar och älskar dig!

Orden räcker liksom inte riktigt till för att man ska kunna skriva ner vad man känner.
För er som läser så blir det kanske att jag tjatar om samma ältande om och om igen, men det är samma tankar som snurrar i huvudet på mig hela tiden. Men den stora frågan är ju hur man ska kunna leva utan mamma?
Det kändes som att hösten drog in redan dagen efter mamma gick bort.
All hennes kärlek och värme som försvann med henne gjorde att världen blev kall.

Kvällarna är så otroligt jobbiga, vet inte varför just kvällarna är det men när det börjar att mörkna ute så kryper paniken fram i kroppen. Det går inte att tänka klart...
Jonas och jag tog en promenad till Gamla stan igår kväll och satte oss på ett café, jag valde blåbärspaj och tjejen bakom disken frågade om jag ville ha vaniljsås på. Jag hörde vad hon sa men jag fick liksom inte fram ett ord för jag hade stått och tänkt på mamma under tiden hon tog fram det vi beställt.
Jonas tittade på mig och sa:
-Nina.....?
-Va? sa jag och tittade på honom.
-Svara henne, sa Jonas.
-Förlåt, vad sa du?, sa jag till tjejen bara för att få några sekunder till på mig att få fram det där "ja":et. Låter säkert jättekonstigt för dig som läser det här men det gick verkligen inte att tänka klart, det var som om jag glömt det svenska språket tillfälligt eller som när man är utomlands och funderar på hur man sa nu igen på det främmande språket när man skulle svara på något. Läskigt.

Efter fikat satte vi oss på en bänk på en bro (munkbron?) och satt och tittade ut över Riddarfjärden.
När jag satt och tittade ut över vattnet, himlen och alla husen så kom paniken krypande i kroppen igen och till slut var paniken så stark så tårarna började att rinna på mig igen.
Det är som att det går upp för mig flera gånger om dagen att jag faktiskt aldrig kommer att få träffa mamma igen. Var jag än letar efter henne i hela världen så finns hon inte. Hon finns inte längre. Och det är en jättekonstig, skrämmande känsla. Hon var inte bara min mamma utan min bästa vän också, det var verkligen så. När pappa gick bort för 22 år sen så fick mamma, syrran och jag en jättestark kontakt. Det var lite vi mot världen, vi hittade på massor tillsammans på helgerna och mamma har alltid funnits där även fast man hade vänner så var hon min vän också.

Även fast man är vuxen så behöver man någon att få känna sig "liten" hos, nån som kan en utan och innan och som man kan prata om ALLT med och alltid kommer med goda råd och tröst när man har det svårt, eller nån som glädjs med en när man har något roligt att berätta o.s.v
Mamma hade förmågan att lugna en på ett sätt som ingen annan lyckas med. Det spelade ingen roll om 100 andra personer skulle sagt samma sak, man trodde på henne även fast hon inte sa något speciellt eller var riktigt säker på själv att det var så. Morfar, mormor, syrran, jag, hennes vänner m.fl har alltid vänt sig till mamma för hon kunde lugna en som ingen annan kan. Hon var mitt stora stöd här i livet.

Nästa vecka ska jag få jobba på förskolan. Är lite rädd för hur det kommer att bli, det behövs inte så mycket nu för att jag ska bryta ihop och man vill ju inte stå framför 20 storögda barn och störtgråta.
Varje dag när jag gick hem från jobbet så ringde jag till mamma för att höra hur hon mådde, även när hon var frisk och det kommer att kännas tomt nu när jag går hem från jobbet och inte kunna ringa henne. Det är så himla mycket som påminner om henne hela tiden!
Det har redan hänt så mycket som jag vill berätta för henne.

Den här låten har så fin text, tänker på mamma när jag hör den...

Till mamma:

Låt: Shirley Clamp "Jag fick låna en ängel"

Du log mot mig, en sista gång.
Du var så lugn, som om du redan gett dig av.
Du såg på mig, att jag var rädd.

Hur kan man nånsin va beredd?

Jag fick låna en ängel,
som spred sitt ljus i mitt liv, i varje andetag.
Du togs bort från mig, alldeles för tidigt.
Jag fick låna en ängel för en stund.

Du gav mig allt ett hjärta kan.
Du lever kvar i mig, så länge livet ger mig tid.
Du sa till mig: Var inte rädd.

Men säg mig hur kan man nånsin va beredd..

Jag fick låna en ängel,
som spred sitt ljus i mitt liv, i varje andetag.
Du togs bort från mig, alldeles för tidigt.
Jag fick låna en ängel för en stund.

Min ängel..

Jag fick låna en ängel,
som spred sitt ljus i mitt liv, i varje andetag.
Du togs bort från mig, alldeles för tidigt.
Jag fick låna en ängel för en stund.

Har lyssnat på låtarna mamma gillade och som vi ska spela på begravningen och kollat igenom bilder på mamma för vi tänkte förstora en bild och ställa på kistan. Tårarna har sprutat på mig hela förmiddagen, kan verkligen inte förstå att man aldrig ska få träffa denna underbara människa igen.

Jag älskar dig mamma!!!!!!

Helt plötsligt känns det som att "alla" skriver överallt (Facebook, bloggar o.s.v) om sina mammor och allt roligt dom ska hitta på "med lilla mamma" o.s.v men det är klart att det inte är så. Nu när vi förlorat mamma så tänker man ju mer på det för jag är ju så himla avundsjuk på alla er som har sina föräldrar kvar, men jag önskar INGEN att behöva gå igenom helvetet vi går igenom just nu.

Dagarna går och jag går kvar i min lilla bubbla av overklighetskänsla.
Jag saknar mamma jättemycket men precis som med min vän/arbetskompis som gick bort i april så känns det som att mamma är borta på en resa eller något och kommer hem sen.
Vad knäpp man är. Är det för att skydda sig själv som man tänker så?
Sorgen är ju något man måste gå igenom hur mycket man än skjuter den framför sig.

I bland kommer verkligheten ikapp en och man bryter ihop men det mesta av dagarna är man ju "som vanligt", det är som att man inte fattar vad som har hänt. Eller är det ilskan jag känner tar överhanden om sorgen?
Ja, jag är arg! Jag är arg och bitter för att mamma skulle behöva bli sjuk överhuvudtaget och för att vi skulle behöva bli föräldralösa.
Jag och min syster har samma mamma och olika pappor och alla tre har dött alldeles för tidigt, dom blev 23, 40 och 63. Vad är oddsen för att vi skulle förlora alla tre redan??!!
Och vad är oddsen för att jag och syrran kommer att bli gamla??
Känns ju inte så himla muntert just nu...
Jag vill bara att det här jävla året ska ta slut nångång för det har varit ett HEMSKT år.
Tre begravningar på ett och samma år.
Vill ställa mig på en bergstopp och skrika tills inte rösten bär längre för att få ur mig all frustration, sorg och ilska...
En sak är säker i allafall, på nyårsafton vid tolvslaget kommer jag att hurra högst av alla för att detta år äntligen är över...

Idag senare i kväll är det en vecka sen Jonas och jag satt på den Indiska restaurangen och vi inte hade en aning om då att kvällen skulle sluta med att jag och min syster skulle sitta vid vår döda mammas säng och stryka på hennes iskalla hand.

Våran värld stannade där och då. Det har känts lite som man kan se i musikvideor ibland när man står blixtstilla i mitten medan resten av världen spolar framåt jättesnabbt.
Den enda platsen både jag och min syster känner lugn i är konstigt nog i mammas lägenhet. Man kan tro att där är sista platsen man vill vara i, men så har det inte varit. Där kan man bara sitta och glo utan att känna den där krypande oron i kroppen som vi känner var vi än är annars.
Vet inte hur många gånger man tänkt under veckan när olika händelser har hänt att "det ska jag berätta för mamma", men så kommer man ju på att det kan man ju inte.
Syrran, barnen och jag skrev varsitt brev till mamma som hon ska få med sig i kistan.
Fast jag är säker på att hon vet att vi älskar och älskade henne så kändes det bra ändå att skriva några rader som hon får med sig.

Jag saknar henne så det gör ont!
Det är klart att det är "skönt för henne att slippa" som alla säger, men vad F-N skulle hon blir sjuk för???
Hon som kämpat sig igenom hela livet med svårigheter och var så värd en lycklig pension. Hon sparade pengar till sin pension och hade så stora planer som hon brukade berätta för oss med ett leende på läpparna, hon planerade t.o.m hurdan lägenhet hon skulle ha. Hon längtade dit, men hon fick aldrig komma dit.
Livet är så fruktansvärt orättvist.