Första dagen på jobbet...
Så har man ÄNTLIGEN kommit hem klockan är 19,40 nu och jag är trött som ett...ollon.
Dagen började med att jag försökte ta mig ur min sovkoma kl 7 i morse, vaknade klockan 4 först och kunde INTE somna om förrän efter någon timme sådär. När man pluggar får man lätt dåliga rutiner iom att man har sovmorgon nästan varje morgon, så att kliva upp klockan 7 var inte det lättaste.
Väl på jobbet så är det redan full rulle inne på avdelningen. Alla barnen pratar i munnen på varandra och ljudnivån är allmänt hög. Men det känns så roligt att vara tillbaka, allting är som det var när jag slutade några månader tidigare.
Vi har några barn som är mer högljudda än andra, särskilt en liten kille på avdelningen han har vääääldigt hög röst. Och han står plötsligt bakom mig utan att jag märker det, och jag lovar att jag nästan lyfte en liten bit från golvet när han började prata: VAD GÖR DU HÄR?
Jag försökte förklara att jag skulle jobba hos dom i en vecka, och att min skola började sen igen. Han svarade inte, utan tittade bara storögt på mig. Jag tänkte att jag undrade om han förstod vad jag sa, så jag fortsatte...
"-Jag går i en skola för vuxna människor förstår du. Konstigt va?"
Han sa fortfarande inget utan tittade bara.
Ooookej, tänkte jag och gick sakta därifrån.
Några barn kände igen mig, det var skoj! Barn brukar ju i allmänhet vara rätt lätta att komma i kontakt med så även de "nya barnen" kände sig nog rätt säkra med mig också innan dagen var slut.
Men det är väldigt stor skillnad på att sitta ensam i sitt vardagsrum hela halva dagarna och plugga, eller ha 20 barn runtomkring sig i ett litet utrymme. Så på vägen hem var jag...lite trött sådär.
Men så slog det mig att jag mitt dumma nöt, nog hade bokat ett Friskispass till klockan 18 i kväll. Hämtade vovven och skyndade hem till datorn för att kolla....jaaaaaarååå! Visst fan hade jag det! Och man måste avboka senast 2 timmar innan passet börjar, så det var bara att mosa in träningskläderna och ge sig av igen på en gång.
När vi satt och väntade på att passet skulle börja, kände jag hur tunga mina ögonlocka var. Höll ärligt på att somna fler gånger och här skulle man träna ett medelpass helt plötsligt när man inget hellre ville än att sova.
Men jag överlevde passet ändå konstigt nog, men en nära-döden-upplevelse hade jag då och då.
Och nu sitter jag i soffan med ömma fötter och ont huvud och skriver det här. Första dagen på veckan...bra början....tror jag.
Dagen började med att jag försökte ta mig ur min sovkoma kl 7 i morse, vaknade klockan 4 först och kunde INTE somna om förrän efter någon timme sådär. När man pluggar får man lätt dåliga rutiner iom att man har sovmorgon nästan varje morgon, så att kliva upp klockan 7 var inte det lättaste.
Väl på jobbet så är det redan full rulle inne på avdelningen. Alla barnen pratar i munnen på varandra och ljudnivån är allmänt hög. Men det känns så roligt att vara tillbaka, allting är som det var när jag slutade några månader tidigare.
Vi har några barn som är mer högljudda än andra, särskilt en liten kille på avdelningen han har vääääldigt hög röst. Och han står plötsligt bakom mig utan att jag märker det, och jag lovar att jag nästan lyfte en liten bit från golvet när han började prata: VAD GÖR DU HÄR?
Jag försökte förklara att jag skulle jobba hos dom i en vecka, och att min skola började sen igen. Han svarade inte, utan tittade bara storögt på mig. Jag tänkte att jag undrade om han förstod vad jag sa, så jag fortsatte...
"-Jag går i en skola för vuxna människor förstår du. Konstigt va?"
Han sa fortfarande inget utan tittade bara.
Ooookej, tänkte jag och gick sakta därifrån.
Några barn kände igen mig, det var skoj! Barn brukar ju i allmänhet vara rätt lätta att komma i kontakt med så även de "nya barnen" kände sig nog rätt säkra med mig också innan dagen var slut.
Men det är väldigt stor skillnad på att sitta ensam i sitt vardagsrum hela halva dagarna och plugga, eller ha 20 barn runtomkring sig i ett litet utrymme. Så på vägen hem var jag...lite trött sådär.
Men så slog det mig att jag mitt dumma nöt, nog hade bokat ett Friskispass till klockan 18 i kväll. Hämtade vovven och skyndade hem till datorn för att kolla....jaaaaaarååå! Visst fan hade jag det! Och man måste avboka senast 2 timmar innan passet börjar, så det var bara att mosa in träningskläderna och ge sig av igen på en gång.
När vi satt och väntade på att passet skulle börja, kände jag hur tunga mina ögonlocka var. Höll ärligt på att somna fler gånger och här skulle man träna ett medelpass helt plötsligt när man inget hellre ville än att sova.
Men jag överlevde passet ändå konstigt nog, men en nära-döden-upplevelse hade jag då och då.
Och nu sitter jag i soffan med ömma fötter och ont huvud och skriver det här. Första dagen på veckan...bra början....tror jag.
Kommentarer
Trackback
