nijomisi

Den här dagen började riktigt pissigt, önskar att jag inte hade vaknat idag.
Har försökt nypa mig i armen men det är ingen mardröm.
Mamma har blivit sämre och både jag och min syster ringde till sjuksköterska igår och idag, och dom
misstänker att det har spridit sig. Mamma vill inte bli undersökt eller förflyttad och dom vill uppfylla hennes önskan att vara hemma så allt vi kan göra nu är att vänta....
Det känns som att det enda vi väntar på är att livet ska rinna ur henne, och det gör så ont att vara så maktlös.
Ögonen är nästan igenmurade för jag har gråtit så mycket de senaste dagarna.

Vår älskade mamma som alltid har funnits för oss i vått och torrt, även i svåra tider när hon själv inte mått så bra.
Det känns som att huvudet kommer att sprängas snart på alla tankar som ska få plats.
Kommer hon att dö nu?
Blir vi föräldralösa nu?
Kommer hon aldrig få se mina barn?
Har dom gjort allt dom kunnat för att få henne bättre?
Lider hon?
Visste hon det här hela tiden?
Hur ska jag klara av att svara på alla frågor om mamma på jobbet på måndag utan att bryta ihop?
Hur ska vi kunna leva utan mamma?


Jonas är på jobbet och jag vill att han ska komma hem till mig.
Behöver en stor, varm famn och krypa in i och få känna mig liten igen.
Precis som i mammas famn när jag var barn.