nijomisi

Tänk att Jonas och jag har varit tillsammans i 7 år idag...åren går fort.
Men samtidigt känns det som att vi har känt varandra mycket längre.
Konstigt att jag nästan hatade honom först och sen övergick det till kärlek, haha.

För er som inte hört historien:

Jag ägnade många timmar åt att sitta i en viss chatt när jag var yngre. Och i den chatten brukade också min kille vara i. Men det var ingen flört oss emellan utan man satt och pratade i allmänhet med flera stycken samtidigt och sådär höll vi väl på i 3-4 år någonting. Sen en dag så såg jag att några ur den här chatten hade planerat för en båtresa med Cinderella och dom frågade om inte jag skulle med. Jag ville inte, för jag vågade inte åka på en båtresa med 10 totalt okända människor. Visst att man kan sitta och prata med varandra framför datorn, men sen vet man ju inte vilka slags människor dom är egentligen så det ville jag inte.
Men sen gick det några dagar till, och en tjej från chatten ringer hem till mig och övertalar mig att följa med. Jag bodde i en annan stad på den här tiden. Så jag åker tåg till Stockholm och en kille från chatten möter upp mig. Vi gör sällskap till båtterminalen och väntar in dom som ännu inte kommit, b.la min sambo. Han kommer sist av alla. Och när han kom så kände jag på en gång hur röd jag blev i ansiktet och några andra tjejer började tissla om honom så jag tänkte "jaha, då var det kört igen."

Men när vi kom på båten så la han på sin värsta basröst (retar honom för det än idag) och frågade "hur är det med Nina då?" Senare på kvällen blev det fest och jag tyckte att han blev mer och mer efterhängsen, riktigt j-vla jobbig faktiskt. Så dagen efter så försökte jag undvika honom så mycket jag bara kunde. Han frågade efter mitt nummer innan vi skildes åt, jag gav honom det men jag hade inte tänkt att svara när han sen ringde. På tåget hem tänkte "Gud så skönt nu slipper jag honom!"
Kunde inte ha mer fel. En knapp vecka senare ringer han när jag är ute och går med en kompis, tänker inte på att kolla vem som ringer utan svarar...han frågar om han får komma och hälsa på mig nästa helg. Vet inte varför men som tur var så svarade jag att det gick bra. När han sen kom till mig så var han en helt annan person. Vi gick promenader och det var så lätt att prata med honom det var som om vi känt varandra i flera år. Han var rolig, otroligt snäll...och sen att han lagar värsta goda maten (ja, jag har gått upp MASSOR sen jag träffade honom...) då började jag få upp ögonen för honom också. Sen dess har det varit vi.

Se så unga vi var då. :)
Jag 22 och han 24...uj uj uj...




Och idag är vi gamla å grå...


Jag 29 år.... Jonas 31 år...




Okej, ni gick inte på den....tyckte bara att det var så himla likt.



Jonasponas

Vi har båda blivit lite rundare o goare med åren. Sambolivet har satt sig i fläsket på oss, haha.
Hur vi ska fira vår 7-års dag? Med något riktig flott mat på nån restaurang. Såklart.