nijomisi

Nu är begravningen över, den var så vacker och fridfull precis som jag och syrran tror att hon hade velat ha den.
Overklig känsla att se kistan med hennes kort på och förstå att det verkligen är mamma som ligger där i, och alla vackra blommor och... åh musiken! Jens, Gustav och Karin spelade och sjöng så vackert så bara att höra dom spela gjorde att man föll några extra tårar. Efter ceremonin fick man känslan av att man inte ville lämna kistan men det var man ju tvungen att göra till slut, men det kändes som att man lämnade mamma.

Och nu står man här och ska låtsas som att livet går vidare och höra folk säga "som tur är så föds det nya liv" eller "livet går vidare" och visst är det så, men jag är i min egoistiska lilla bubbla nu och skiter fullständigt i alla "nya liv" för MIN mamma är ju borta och kommer aldrig tillbaka. Jag ramlade ner i ett djupt hål av sorg när mamma gick bort och jag försöker ta mig upp ur hålet men det kommer att ta lite tid. Än så länge klarar jag inte av att leva som jag gjorde innan det här hände, men vissa människor (nämner inga namn) verkar ha svårt för att förstå att allt är inte som vanligt för mig just nu. Förstår att det kanske är svårt att veta vad man ska säga till nån som drabbats av sorg, men just dessa två fraser har jag blivit lite hatisk emot för dom motsäger exakt det jag känner just nu.
Jag kan le och skoja ibland men allt är inte som vanligt ändå men tiden läker ju de flesta sår, för jag hoppas att allt känns bättre en vacker dag.