nijomisi

Idag senare i kväll är det en vecka sen Jonas och jag satt på den Indiska restaurangen och vi inte hade en aning om då att kvällen skulle sluta med att jag och min syster skulle sitta vid vår döda mammas säng och stryka på hennes iskalla hand.

Våran värld stannade där och då. Det har känts lite som man kan se i musikvideor ibland när man står blixtstilla i mitten medan resten av världen spolar framåt jättesnabbt.
Den enda platsen både jag och min syster känner lugn i är konstigt nog i mammas lägenhet. Man kan tro att där är sista platsen man vill vara i, men så har det inte varit. Där kan man bara sitta och glo utan att känna den där krypande oron i kroppen som vi känner var vi än är annars.
Vet inte hur många gånger man tänkt under veckan när olika händelser har hänt att "det ska jag berätta för mamma", men så kommer man ju på att det kan man ju inte.
Syrran, barnen och jag skrev varsitt brev till mamma som hon ska få med sig i kistan.
Fast jag är säker på att hon vet att vi älskar och älskade henne så kändes det bra ändå att skriva några rader som hon får med sig.

Jag saknar henne så det gör ont!
Det är klart att det är "skönt för henne att slippa" som alla säger, men vad F-N skulle hon blir sjuk för???
Hon som kämpat sig igenom hela livet med svårigheter och var så värd en lycklig pension. Hon sparade pengar till sin pension och hade så stora planer som hon brukade berätta för oss med ett leende på läpparna, hon planerade t.o.m hurdan lägenhet hon skulle ha. Hon längtade dit, men hon fick aldrig komma dit.
Livet är så fruktansvärt orättvist.