nijomisi

Idag bär det iväg till K-holm igen.
Prästen som ska leda mammas begravning kommer hem till syrran i morgon och så har mammas gravsten blivit färdig så vi och vår moster ska dit och bestämma vad som ska stå på den. Det är vår framtid att stå och stirra på hennes namn som står på en gravsten, för att sen några meter bort gå och stirra på pappas namn som står på en annan gravsten.
Behöver jag säga att livet känns riktigt orättvist just nu?

Man kan ju också undra vad meningen är med att mina syskonbarn redan vid 9 och 10 års ålder har förlorat alla sina far och morföräldrar?
Varför fick inte mamma uppleva när dom konfirmerar sig, tar studenten o.s.v?
Och varför inte mamma skulle få uppleva mina barn och dom henne?
Jag har bett mina syskonbarn att en dag berätta för sina kusiner (mina barn)vilken underbar mormor dom hade.

Trodde att det var jag som höll på att bli galen när jag fått dessa panikattacker två kvällar på raken, men syrran kände samma förut idag när hon skulle till affären så hon kunde inte handla utan fick åka hem igen.

Mamma lilla, om du bara anade hur mycket vi saknar och älskar dig!

Orden räcker liksom inte riktigt till för att man ska kunna skriva ner vad man känner.
För er som läser så blir det kanske att jag tjatar om samma ältande om och om igen, men det är samma tankar som snurrar i huvudet på mig hela tiden. Men den stora frågan är ju hur man ska kunna leva utan mamma?
Det kändes som att hösten drog in redan dagen efter mamma gick bort.
All hennes kärlek och värme som försvann med henne gjorde att världen blev kall.