Minnen
Det gör fruktansvärt ont att inte få känna dn närhet, att inte få höra ditt skratt, att inte kunna ringa eller träffa dig när jag saknar dig.
Jag försöker hålla dig i liv inom mig och i mina drömmar men tomheten och ekot påminner mig om att du inte längre finns kvar, att du vandrade till den andra världen...
Ibland gör saknaden så ont att jag bara vill ge upp, paniken kommer ibland och det är omöjligt att stoppa tårarna.
Orkar inte vara stark, alla beslut är så svåra utan dig för du var mitt stöd här i livet...
Mia, du och jag har gjort så mycket och haft så roligt tillsammans och nu har vi bara varandra (och resten av familjen förstås) och vi hjäper varandra genom livet men saknaden finns alltid där, vi pratar om dig varje dag.
Vi pratar om hur du varit i våra drömmar på natten och du känts så levande så på morgonen när man vaknar så känns det som att man har träffat dig, och man känner sig glad och lugn efteråt.
Vi pratar om alla roliga minnen vi har med dig t.ex hur roligt det såg ut när vi höll på och flytta och du skulle bära ut våra madrasser och snavade på dom och ramlar framåtstupa men landar mjukt på alla madrasser du höll i (måste ses för att förstå det roliga), eller när du ringde till mig och lät så lycklig för du trodde att du kommit på varför jag hade haft så ont i ryggen de senaste åren och t.o.m varit sjukskriven för det....jag knöt ju bandet till jackan för hårt runt midjan....du blev lite sur när jag inte höll med dig. :)
Eller när mitt knä gick ur led första gången och knäskålen nästan satt i knävecket och du frågade om jag ville ha Alvedon mot smärtan.... (mamma tyckte att Alvedon hjälpte mot ALLT!)
Eller när jag nyss köpt min första dator och Internet och chatta var nytt för mig och jätteroligt och du var så irriterad på mig för att jag alltid satt framför datorn bakom stängd dörr och aldrig gjorde dig sällskap framför tv:n (jag var runt 16-17 år då) så ibland sa du att jag inte fick sitta framför datorn utan skulle göra dig sällskap men det slutade alltid med att du somnade i soffan framför tv:n, och då traskade jag ner till undervåningen och datorn....jag stängde försiktigt dörren för att inte du skulle höra mig, det gick några minuter sen hörde man "duns, duns, duns"
-Sitter du framför datorn i allafall?!
-Men du somnade ju...
-Ja...jo...men NU är jag vaken så kom upp igen!
Och sådär höll vi på och det var åren innan jag flyttade hemifrån så till slut var du så sur på mig och min dator så du tyckte att jag kunde sitta med min dator i den lediga lägenheten på andra sidan gatan om vårt hus. :)
Eller när du var i Stockholm och hälsade på och vi var i mataffären och du får syn på (stackars) Annelie Rydé.
Mamma: TITTA! Där är Annelie Rydé!!! *pekar* men vad GAMMAL hon ser ut!
(Annelie som var ca 2 meter ifrån oss, börjar springa mot kassan och jag och Jonas skäms ihjäl.)
Har hur många minnen som helst att skriva upp så jag slutar här.
Jag hoppas att jag får träffa dig i mina drömmar i natt mamma för då ska jag ge dig en bamsekram, och när vi kramats färdigt så kommer du stå där med plutande mun och blunda som du alltid gjorde och vilja ha en puss också.
Du förstod inte att vi inte ville pussa dig på munnen nu när vi inte är barn längre. :)
Älskar dig för evigt mamma (hälsa pappa att jag älskar honom också).
Så fint skrivet.... hon läser det vet du och är med dig hela tiden. Jag brukar tänka så med mina föräldrar och prata med dem om vardagliga saker, så det känns som att de fortfarande är här.
Så skönt att höra att du också går runt och pratar med dina föräldrar för det gör jag också, man känner sig lite knäpp när man gör det men jag tror att det är ett bra sätt att bearbeta det som har hänt, och inte behöva släppa taget om dom helt o hållet på en gång. Dom finns där någonstans ändå.
Som när jag släpper ut katten på balkongen så sa alltid mamma oroligt: Klarar han verkligen det där? Tänk om han hoppar ut?" Så nu när jag släpper ut kissen på balkongen säger jag alltid högt ut i luften (och när jag är ensam hemma) "Ja mamma, han klarar sig där ute och han kommer inte att hoppa ut."
Har du tänkt förresten på att det var ju du och jag som hade förlorat våra pappor när vi gick i skolan, och det är du och jag som även förlorat våra mammor nu av alla i klassen. Är inte det lite konstigt? Och orättvist...inte för att jag önskar nån annan det här, menade inte så men varför skulle just vi två av alla i klassen även behöva förlora våra mammor OCKSÅ? Jag går runt och är bitter på det mesta nu för tiden...
Jo jag har tänkt på det. Och den krassa sanningen är väl att våra föräldrar hade det lite slitigare än de andras. Din mamma hade ju ett fysiskt jobb som säkert var rätt så krävande på kroppen och mina slet ju ut sig i unga år på gården. Jag känner till alltför många som blivit sjuka i unga år, nu senast min pappas kusin som inte kommer leva länge till. Det är därför jag kommit in i hälsosvängen, om det ser ut så i våra föräldrars generation, hur kommer det då inte se ut i vår?
Ja det vågar man ju inte ens tänka på hur det kommer att bli för vår generation i framtiden. Tveksamt om vi ens kommer att bli så gamla som 70-80 år...
Cancern sprider sig som en epidemi och snart får man väl inte vara glad att man slipper den, utan vara glad att den sätter sig där man kan bli botad...
