nijomisi

Helt plötsligt känns det som att "alla" skriver överallt (Facebook, bloggar o.s.v) om sina mammor och allt roligt dom ska hitta på "med lilla mamma" o.s.v men det är klart att det inte är så. Nu när vi förlorat mamma så tänker man ju mer på det för jag är ju så himla avundsjuk på alla er som har sina föräldrar kvar, men jag önskar INGEN att behöva gå igenom helvetet vi går igenom just nu.

Dagarna går och jag går kvar i min lilla bubbla av overklighetskänsla.
Jag saknar mamma jättemycket men precis som med min vän/arbetskompis som gick bort i april så känns det som att mamma är borta på en resa eller något och kommer hem sen.
Vad knäpp man är. Är det för att skydda sig själv som man tänker så?
Sorgen är ju något man måste gå igenom hur mycket man än skjuter den framför sig.

I bland kommer verkligheten ikapp en och man bryter ihop men det mesta av dagarna är man ju "som vanligt", det är som att man inte fattar vad som har hänt. Eller är det ilskan jag känner tar överhanden om sorgen?
Ja, jag är arg! Jag är arg och bitter för att mamma skulle behöva bli sjuk överhuvudtaget och för att vi skulle behöva bli föräldralösa.
Jag och min syster har samma mamma och olika pappor och alla tre har dött alldeles för tidigt, dom blev 23, 40 och 63. Vad är oddsen för att vi skulle förlora alla tre redan??!!
Och vad är oddsen för att jag och syrran kommer att bli gamla??
Känns ju inte så himla muntert just nu...
Jag vill bara att det här jävla året ska ta slut nångång för det har varit ett HEMSKT år.
Tre begravningar på ett och samma år.
Vill ställa mig på en bergstopp och skrika tills inte rösten bär längre för att få ur mig all frustration, sorg och ilska...
En sak är säker i allafall, på nyårsafton vid tolvslaget kommer jag att hurra högst av alla för att detta år äntligen är över...