Panik
Kvällarna är så otroligt jobbiga, vet inte varför just kvällarna är det men när det börjar att mörkna ute så kryper paniken fram i kroppen. Det går inte att tänka klart...
Jonas och jag tog en promenad till Gamla stan igår kväll och satte oss på ett café, jag valde blåbärspaj och tjejen bakom disken frågade om jag ville ha vaniljsås på. Jag hörde vad hon sa men jag fick liksom inte fram ett ord för jag hade stått och tänkt på mamma under tiden hon tog fram det vi beställt.
Jonas tittade på mig och sa:
-Nina.....?
-Va? sa jag och tittade på honom.
-Svara henne, sa Jonas.
-Förlåt, vad sa du?, sa jag till tjejen bara för att få några sekunder till på mig att få fram det där "ja":et. Låter säkert jättekonstigt för dig som läser det här men det gick verkligen inte att tänka klart, det var som om jag glömt det svenska språket tillfälligt eller som när man är utomlands och funderar på hur man sa nu igen på det främmande språket när man skulle svara på något. Läskigt.
Efter fikat satte vi oss på en bänk på en bro (munkbron?) och satt och tittade ut över Riddarfjärden.
När jag satt och tittade ut över vattnet, himlen och alla husen så kom paniken krypande i kroppen igen och till slut var paniken så stark så tårarna började att rinna på mig igen.
Det är som att det går upp för mig flera gånger om dagen att jag faktiskt aldrig kommer att få träffa mamma igen. Var jag än letar efter henne i hela världen så finns hon inte. Hon finns inte längre. Och det är en jättekonstig, skrämmande känsla. Hon var inte bara min mamma utan min bästa vän också, det var verkligen så. När pappa gick bort för 22 år sen så fick mamma, syrran och jag en jättestark kontakt. Det var lite vi mot världen, vi hittade på massor tillsammans på helgerna och mamma har alltid funnits där även fast man hade vänner så var hon min vän också.
Även fast man är vuxen så behöver man någon att få känna sig "liten" hos, nån som kan en utan och innan och som man kan prata om ALLT med och alltid kommer med goda råd och tröst när man har det svårt, eller nån som glädjs med en när man har något roligt att berätta o.s.v
Mamma hade förmågan att lugna en på ett sätt som ingen annan lyckas med. Det spelade ingen roll om 100 andra personer skulle sagt samma sak, man trodde på henne även fast hon inte sa något speciellt eller var riktigt säker på själv att det var så. Morfar, mormor, syrran, jag, hennes vänner m.fl har alltid vänt sig till mamma för hon kunde lugna en som ingen annan kan. Hon var mitt stora stöd här i livet.
Nästa vecka ska jag få jobba på förskolan. Är lite rädd för hur det kommer att bli, det behövs inte så mycket nu för att jag ska bryta ihop och man vill ju inte stå framför 20 storögda barn och störtgråta.
Varje dag när jag gick hem från jobbet så ringde jag till mamma för att höra hur hon mådde, även när hon var frisk och det kommer att kännas tomt nu när jag går hem från jobbet och inte kunna ringa henne. Det är så himla mycket som påminner om henne hela tiden!
Det har redan hänt så mycket som jag vill berätta för henne.
Jonas och jag tog en promenad till Gamla stan igår kväll och satte oss på ett café, jag valde blåbärspaj och tjejen bakom disken frågade om jag ville ha vaniljsås på. Jag hörde vad hon sa men jag fick liksom inte fram ett ord för jag hade stått och tänkt på mamma under tiden hon tog fram det vi beställt.
Jonas tittade på mig och sa:
-Nina.....?
-Va? sa jag och tittade på honom.
-Svara henne, sa Jonas.
-Förlåt, vad sa du?, sa jag till tjejen bara för att få några sekunder till på mig att få fram det där "ja":et. Låter säkert jättekonstigt för dig som läser det här men det gick verkligen inte att tänka klart, det var som om jag glömt det svenska språket tillfälligt eller som när man är utomlands och funderar på hur man sa nu igen på det främmande språket när man skulle svara på något. Läskigt.
Efter fikat satte vi oss på en bänk på en bro (munkbron?) och satt och tittade ut över Riddarfjärden.
När jag satt och tittade ut över vattnet, himlen och alla husen så kom paniken krypande i kroppen igen och till slut var paniken så stark så tårarna började att rinna på mig igen.
Det är som att det går upp för mig flera gånger om dagen att jag faktiskt aldrig kommer att få träffa mamma igen. Var jag än letar efter henne i hela världen så finns hon inte. Hon finns inte längre. Och det är en jättekonstig, skrämmande känsla. Hon var inte bara min mamma utan min bästa vän också, det var verkligen så. När pappa gick bort för 22 år sen så fick mamma, syrran och jag en jättestark kontakt. Det var lite vi mot världen, vi hittade på massor tillsammans på helgerna och mamma har alltid funnits där även fast man hade vänner så var hon min vän också.
Även fast man är vuxen så behöver man någon att få känna sig "liten" hos, nån som kan en utan och innan och som man kan prata om ALLT med och alltid kommer med goda råd och tröst när man har det svårt, eller nån som glädjs med en när man har något roligt att berätta o.s.v
Mamma hade förmågan att lugna en på ett sätt som ingen annan lyckas med. Det spelade ingen roll om 100 andra personer skulle sagt samma sak, man trodde på henne även fast hon inte sa något speciellt eller var riktigt säker på själv att det var så. Morfar, mormor, syrran, jag, hennes vänner m.fl har alltid vänt sig till mamma för hon kunde lugna en som ingen annan kan. Hon var mitt stora stöd här i livet.
Nästa vecka ska jag få jobba på förskolan. Är lite rädd för hur det kommer att bli, det behövs inte så mycket nu för att jag ska bryta ihop och man vill ju inte stå framför 20 storögda barn och störtgråta.
Varje dag när jag gick hem från jobbet så ringde jag till mamma för att höra hur hon mådde, även när hon var frisk och det kommer att kännas tomt nu när jag går hem från jobbet och inte kunna ringa henne. Det är så himla mycket som påminner om henne hela tiden!
Det har redan hänt så mycket som jag vill berätta för henne.
Kommentarer
Trackback
