Rädd för framtiden
Mamma ringde upp MIG igår och jag höll på att smälla av av glädje! Hon har inte ringt på hur många månader som helst fast hon på något sätt tror att hon gör det...
Det är som att hon på sista tiden har blivit lite piggare helt plötsligt och det känns underbart.
Sjukdomen kommer ju aldrig att försvinna men vi är glada sålänge vi får ha en pigg mamma.
Det har ju hänt en fruktansvärd tågolycka strax utanför Norrköping där en stackars 24-årig kvinna har fått sätta livet till och då har mamma legat och oroat sig för att jag åker så mycket tåg och för att samma sak ska hända mig. Där...precis där har vi ett exempel av hur mamma var som frisk. Hon tänkte alltid på oss och oroade sig alltid för oss även när hon inte behövde. Att hon ens tänkte så nu är också ett bevis på att hon för stunden mår lite bättre, för några månader sen hade hon inte alls tänkt så.
Och jag är lika blödig som vanligt efter att jag har pratat med henne i telefon. Jag gråter när hon låter helt slut och bara vill sova och jag grät igår när hon lät så himla pigg. Är helt bananas just nu...tur att ingen ser hur jag håller på.
Men det kommer alltid efter vi har lagt på...gör allt för att inte bryta ihop inför henne för hon ska inte behöva trösta mig när hon själv har det så jobbigt så då är det Jonas som får ta det. Jag har snorat ner många av hans tröjor och att han fortfarande är tillsammans med mig nu när han fått se vilket psykfall jag är, är ett litet mirakel i sig. :)
Fast å andra sidan är det väl rätt normalt att vara ledsen när ens älskade mamma är så sjuk och man inget kan göra.
Jag är LIVRÄDD för framtiden just nu. Vill inte att dagarna ska gå så himla fort! Är t.o.m rädd för att vintern ska komma bara för att vi inte vet hur länge vi får behålla henne. Jag törs heller inte bestämma saker med kompisar som vi ska göra om några månader för jag vet inte hur mamma mår då. Det känns som man vill insupa varje liten sekund med henne så länge hon finns för sen när hon inte finns så kommer hon bara att vara ett minne resten av mitt liv precis som pappa är.
Jag vet att jag låter som om det vore mest synd om mig i hela världen och jag erkänner, just nu tycker jag mest synd om vår familj i hela världen. Vi har varit med om så himla mycket skit så det är helt otroligt...livet är så orättvist!!
Det är som att hon på sista tiden har blivit lite piggare helt plötsligt och det känns underbart.
Sjukdomen kommer ju aldrig att försvinna men vi är glada sålänge vi får ha en pigg mamma.
Det har ju hänt en fruktansvärd tågolycka strax utanför Norrköping där en stackars 24-årig kvinna har fått sätta livet till och då har mamma legat och oroat sig för att jag åker så mycket tåg och för att samma sak ska hända mig. Där...precis där har vi ett exempel av hur mamma var som frisk. Hon tänkte alltid på oss och oroade sig alltid för oss även när hon inte behövde. Att hon ens tänkte så nu är också ett bevis på att hon för stunden mår lite bättre, för några månader sen hade hon inte alls tänkt så.
Och jag är lika blödig som vanligt efter att jag har pratat med henne i telefon. Jag gråter när hon låter helt slut och bara vill sova och jag grät igår när hon lät så himla pigg. Är helt bananas just nu...tur att ingen ser hur jag håller på.
Men det kommer alltid efter vi har lagt på...gör allt för att inte bryta ihop inför henne för hon ska inte behöva trösta mig när hon själv har det så jobbigt så då är det Jonas som får ta det. Jag har snorat ner många av hans tröjor och att han fortfarande är tillsammans med mig nu när han fått se vilket psykfall jag är, är ett litet mirakel i sig. :)
Fast å andra sidan är det väl rätt normalt att vara ledsen när ens älskade mamma är så sjuk och man inget kan göra.
Jag är LIVRÄDD för framtiden just nu. Vill inte att dagarna ska gå så himla fort! Är t.o.m rädd för att vintern ska komma bara för att vi inte vet hur länge vi får behålla henne. Jag törs heller inte bestämma saker med kompisar som vi ska göra om några månader för jag vet inte hur mamma mår då. Det känns som man vill insupa varje liten sekund med henne så länge hon finns för sen när hon inte finns så kommer hon bara att vara ett minne resten av mitt liv precis som pappa är.
Jag vet att jag låter som om det vore mest synd om mig i hela världen och jag erkänner, just nu tycker jag mest synd om vår familj i hela världen. Vi har varit med om så himla mycket skit så det är helt otroligt...livet är så orättvist!!
Kommentarer
Postat av: Ida
Livet är absolut orättvist och en del får mer elände än andra, men man blir starkare på så sätt. Kanske inte verkar så mycket att ha om man ska behöva uppleva sådant, men det är absolut tillåtet att tycka det är mest synd om en själv i hela världen!
Postat av: Nina
Tack Ida!!
KRAM!
Trackback
