Hemma!
Hej igen!
Nu har vi kommit hem och kläderna har slängts in i tvättmaskinen, hunden är hemhämtad (katten fick vara kvar en vecka till på landet) och så man har landat lite efter resan.
Faktiskt rätt skönt att vara hemma igen men resan var jättehärlig med mycket sol och bad.
Lite för mycket sol för min del, jag har lyckats fixa till en andra gradens brännskada på min vänstra fot så jag får smörja den varje dag nu ett tag framåt men den ser redan mycket bättre ut än vad den först gjorde...den var ingen vacker syn vill jag lova. Jag är visst VÄLDIGT känslig för solen, visste att jag brände mig lätt men inte att jag var SÅ känslig.
Vad har vi gjort dom här dagarna då? Det undrar jag också för dagarna rusade iväg och plötsligt satt jag där i flygplanet igen, rädd som ett litet barn när det for i väg på startbanan. Försökte ju hålla in tårarna lite för syskonbarnens skull och lyckades liiite. Tror jag.
På ditresan så var det äldsta syskonbarnet lite ängslig och frågade tusen frågor om hur det skulle kännas, om hon skulle bli åksjuk o.s.v och jag svarade på hennes frågor och lugnade samtidigt ner mig själv lite för stunden när jag försökte intala henne att det inte var något farligt att flyga. Sen när vi startade så satt hon och tjoade och skrattade och jag satt och stirrade frenetiskt ut genom fönstret med solglasögonen på och kämpade så inte tårarna skulle rinna och skrämma upp barnen...
Sen så är det ju lite pinsamt också för egen del att man sitter där 30 år gammal och ögonen tåras för att planet startar. Då är det bättre att göra sig lite osynlig så man inte blir avkastad av planet och får tvångvård av doktor Koko Dingdång.
Vad har vi gjort mer då? Vi hyrde bil (en liten Renault Clio med världens svagaste motor) som vi satt fem personer och pruttade runt i bland bergen. I uppförsbackarna fick Jonas trycka gasen i botten för att vi ens skulle komma upp för att vi inte skulle behöva hoppa ur bilen och putta på. Men i nerförsbackarna gick det undan så man nästan fick lite kill i magen, ja då kom vi säkert upp i hela 95 km/h.
Sista dagen bestämde vi att vi skulle åka längst ner på ön till Costa Calma (Lugna kusten) för vi fick för oss att det inte var lika vågigt där som det varit på stället vi varit på dagarna innan. När vi kommer ner dit till stranden efter en 1,5 timmes biltur så piskar sanden på oss för att det blåser så mycket. Men efter en sån lång biltur så har vi inte lust att bara vända och åka nån annanstans utan vi ger stranden ett försök. Min badkruka till syster lägger i vanlig ordning ut sitt badlakan och börjar sola och vi andra fyra kastar av oss kläderna och hoppar ner i vattnet. Jonas och jag snorklar lite grann också och vi hittar några fina fiskar.
När vi går upp på stranden igen så har syrran flyttat på sig och sina grejor till en liten inhängnad och våra kläder och andra grejor ligger under en massa sand som blåst över. Härligt att sätta på sig dom kläderna sen...
Vi hade köpt en plastfotboll som vi tänkte att vi kunde använda och hitta på nån lek i vattnet med tjejerna. Vi ska leka kull med bollen och Albina kastar den mot mig och missar och vinden tar tag i bollen och drar snabbt ut den i havet och bollen försvinner i väg medan vi bara snopet står och tittar på. Vart tog bollen vägen? Vi hann kasta den en gång sen tog leken tydligen slut.
Vi tar på oss kläderna och kämpar oss upp mot bilen igen och jag får knappt upp bildörren för att det blåser så mycket och för att bilen står i en sluttning och ser ut att kunna välta när som helst. Väl inne i bilen så känner vi att vi alla har sand på oss från topp till tå. "Lugna kusten".... my ass.
Kommer inte att berätta om HELA resan här för det skulle ta alldeles för lång tid men jag kan i allafall sammanfatta den med att alla var nöjda med den och vi hade det underbart härligt. Barnen började planera för nästa resa redan på hemvägen så jag är rätt säker på att dom också hade det bra. :)
Jag ska lägga in lite bilder från resan sen när vi laddat över dom till datorn.
Tack för att du läste!
Nu har vi kommit hem och kläderna har slängts in i tvättmaskinen, hunden är hemhämtad (katten fick vara kvar en vecka till på landet) och så man har landat lite efter resan.
Faktiskt rätt skönt att vara hemma igen men resan var jättehärlig med mycket sol och bad.
Lite för mycket sol för min del, jag har lyckats fixa till en andra gradens brännskada på min vänstra fot så jag får smörja den varje dag nu ett tag framåt men den ser redan mycket bättre ut än vad den först gjorde...den var ingen vacker syn vill jag lova. Jag är visst VÄLDIGT känslig för solen, visste att jag brände mig lätt men inte att jag var SÅ känslig.
Vad har vi gjort dom här dagarna då? Det undrar jag också för dagarna rusade iväg och plötsligt satt jag där i flygplanet igen, rädd som ett litet barn när det for i väg på startbanan. Försökte ju hålla in tårarna lite för syskonbarnens skull och lyckades liiite. Tror jag.
På ditresan så var det äldsta syskonbarnet lite ängslig och frågade tusen frågor om hur det skulle kännas, om hon skulle bli åksjuk o.s.v och jag svarade på hennes frågor och lugnade samtidigt ner mig själv lite för stunden när jag försökte intala henne att det inte var något farligt att flyga. Sen när vi startade så satt hon och tjoade och skrattade och jag satt och stirrade frenetiskt ut genom fönstret med solglasögonen på och kämpade så inte tårarna skulle rinna och skrämma upp barnen...
Sen så är det ju lite pinsamt också för egen del att man sitter där 30 år gammal och ögonen tåras för att planet startar. Då är det bättre att göra sig lite osynlig så man inte blir avkastad av planet och får tvångvård av doktor Koko Dingdång.
Vad har vi gjort mer då? Vi hyrde bil (en liten Renault Clio med världens svagaste motor) som vi satt fem personer och pruttade runt i bland bergen. I uppförsbackarna fick Jonas trycka gasen i botten för att vi ens skulle komma upp för att vi inte skulle behöva hoppa ur bilen och putta på. Men i nerförsbackarna gick det undan så man nästan fick lite kill i magen, ja då kom vi säkert upp i hela 95 km/h.
Sista dagen bestämde vi att vi skulle åka längst ner på ön till Costa Calma (Lugna kusten) för vi fick för oss att det inte var lika vågigt där som det varit på stället vi varit på dagarna innan. När vi kommer ner dit till stranden efter en 1,5 timmes biltur så piskar sanden på oss för att det blåser så mycket. Men efter en sån lång biltur så har vi inte lust att bara vända och åka nån annanstans utan vi ger stranden ett försök. Min badkruka till syster lägger i vanlig ordning ut sitt badlakan och börjar sola och vi andra fyra kastar av oss kläderna och hoppar ner i vattnet. Jonas och jag snorklar lite grann också och vi hittar några fina fiskar.
När vi går upp på stranden igen så har syrran flyttat på sig och sina grejor till en liten inhängnad och våra kläder och andra grejor ligger under en massa sand som blåst över. Härligt att sätta på sig dom kläderna sen...
Vi hade köpt en plastfotboll som vi tänkte att vi kunde använda och hitta på nån lek i vattnet med tjejerna. Vi ska leka kull med bollen och Albina kastar den mot mig och missar och vinden tar tag i bollen och drar snabbt ut den i havet och bollen försvinner i väg medan vi bara snopet står och tittar på. Vart tog bollen vägen? Vi hann kasta den en gång sen tog leken tydligen slut.
Vi tar på oss kläderna och kämpar oss upp mot bilen igen och jag får knappt upp bildörren för att det blåser så mycket och för att bilen står i en sluttning och ser ut att kunna välta när som helst. Väl inne i bilen så känner vi att vi alla har sand på oss från topp till tå. "Lugna kusten".... my ass.
Kommer inte att berätta om HELA resan här för det skulle ta alldeles för lång tid men jag kan i allafall sammanfatta den med att alla var nöjda med den och vi hade det underbart härligt. Barnen började planera för nästa resa redan på hemvägen så jag är rätt säker på att dom också hade det bra. :)
Jag ska lägga in lite bilder från resan sen när vi laddat över dom till datorn.
Tack för att du läste!
Kommentarer
Trackback
