Mannen i källaren
Uppe med tuppen i dag för det var dags att premiärtvätta i tvättstugan. Jag har faktiskt aldrig tvättat där nere nångång förut för vi har inte varit här så många dagar på raken, men nu var det alltså dags och jag står fortfarande för att källaren där nere är väldigt läskig!
Man kommer ner till en lång, kolsvart korridor och måste gå 4-5 steg innan man kan trycka på knappen som tänder lampan i en liten del av korridoren. För att tända resten så måste man gå några steg till mot mörkret och det finns gott om dörrar och utrymmen där nere för folk att gömma sig i.
När jag går ensam i källare så kommer jag alltid tänka på det där mamma var med om för en massa år sen...
När jag var liten så städade mamma olika trapphus här i K-holm för att tjäna lite extra pengar eftersom hon var ensam med att försörja två barn.
Så gick hon ner i källaren som vanligt för att fylla på hink med vatten o.s.v och så stod det nån där nere i ett rum som rotade runt bland en massa grejer (historien blir lite flummig för jag minns inte exakt vad som hände) och mamma såg inte honom förrän hon redan var inne i samma rum och han vände sig om och blängde på mamma. Och mamma sa att hans blick var så otäck så hon kände att det var något där som sa henne att hon skulle gå därifrån, så hon går och mannen börjar gå efter mamma. Och mamma börjar springa och mannen börjar springa. Mamma springer in i tvättstugan (eller något annat rum) och lyckas låsa in sig där, och det blir knäpptyst och mannen "försvinner". Mamma vågar inte låsa upp dörren i fall han står där på andra sidan så hon öppnar det pyttelilla fönstret och ålar sig ut därifrån och går snabbt hemåt igen.
Och den där historien gör att mina hjärnspöken spelar mig ett spratt varje gång jag går nere i källare.
Jag går med bestämda steg mot knappen som tänder lampan, försöker fästa blicken på tvättstugedörren och går in där och försöker att varken se eller höra om någon annan är där nere.
Och nu är det dags att gå ner igen och hämta tvätten, blä.
Blir det här mitt sista inlägg så ja...tack o hej.
Leverpastej.
Man kommer ner till en lång, kolsvart korridor och måste gå 4-5 steg innan man kan trycka på knappen som tänder lampan i en liten del av korridoren. För att tända resten så måste man gå några steg till mot mörkret och det finns gott om dörrar och utrymmen där nere för folk att gömma sig i.
När jag går ensam i källare så kommer jag alltid tänka på det där mamma var med om för en massa år sen...
När jag var liten så städade mamma olika trapphus här i K-holm för att tjäna lite extra pengar eftersom hon var ensam med att försörja två barn.
Så gick hon ner i källaren som vanligt för att fylla på hink med vatten o.s.v och så stod det nån där nere i ett rum som rotade runt bland en massa grejer (historien blir lite flummig för jag minns inte exakt vad som hände) och mamma såg inte honom förrän hon redan var inne i samma rum och han vände sig om och blängde på mamma. Och mamma sa att hans blick var så otäck så hon kände att det var något där som sa henne att hon skulle gå därifrån, så hon går och mannen börjar gå efter mamma. Och mamma börjar springa och mannen börjar springa. Mamma springer in i tvättstugan (eller något annat rum) och lyckas låsa in sig där, och det blir knäpptyst och mannen "försvinner". Mamma vågar inte låsa upp dörren i fall han står där på andra sidan så hon öppnar det pyttelilla fönstret och ålar sig ut därifrån och går snabbt hemåt igen.
Och den där historien gör att mina hjärnspöken spelar mig ett spratt varje gång jag går nere i källare.
Jag går med bestämda steg mot knappen som tänder lampan, försöker fästa blicken på tvättstugedörren och går in där och försöker att varken se eller höra om någon annan är där nere.
Och nu är det dags att gå ner igen och hämta tvätten, blä.
Blir det här mitt sista inlägg så ja...tack o hej.
Leverpastej.
Kommentarer
Trackback
