nijomisi

Ni är några vänliga själar som fortfarande tittar in på min blogg varje dag, och det tackar jag jättemycket för!
Så för er skull känner jag att jag måste skriva några rader så ni inte tröttnar. :)

Vi är kvar i K-holm (fast vi har hunnit med ett par dagar i Gnesta också) och trängs i lilla ettan som vi har här.
Jonas blir rastlös och vill hitta på något varje dag, så vi är ute och far med lilla bilen kors och tvärs.
Häromdagen var vi i Örebro och även där finns samma gamla vanliga affärer som i resten av Sverige, Lindex, Kappahl, H&M och Åhléns. Det klassiska. Finns inte dom affärerna i en stad så är man nog inte kvar i vårt avlånga land längre såvida man inte har hamnat i nån liten byhåla förstås.

I går kväll tog jag en kvällspromenix med vovven och träffade en rolig, pratglad tjej som jag aldrig hade sett förut. Hon tyckte att Milton var fin och ville klappa honom, men han som är rädd för främmande människor gömde sig bakom mig och morrade lite. Men hon fattade inte signalen utan följde efter honom och sa:- "Fina hund! Får man klappa dig? Jaaaa...!" och dom gick ett varv runt mig, till slut var jag tvungen att säga att han nog inte ville bli klappad eftersom hon inte förstod det själv. Då fick hon syn på min mobiltelefon som jag höll i handen och frågade: -"Är det en pektelefon du har?"
-Ja...fast jag tycker inte att den är så bra, jättejobbig när man ska skriva sms sa jag.
Hon: -Nää...jag har en...vad heter den? Sony ericsson 5210 (hittar på för jag minns inte vad hon sa för nummer) och den är bra.
Pling! (Hon får sms och läser det och fnissar högt)
Hon: Ja...men...vad sa du? Eller jag...Jo! Vad heter hunden?
Jag: Milton.
Hon: Jaha. *Står tyst och tittar på Mille i några sekunder* Får jag en son ska han heta Milton, det har jag alltid sagt. Och får jag en dotter ska hon heta Rosa eller Veronica. Eller förresten....får vi en dotter får karln bestämma vad hon ska heta.
Hon gör ett nytt försök och klappa Mille som igen blir rädd och gömmer sig bakom mig och backar när hon kommer emot honom, inte den här gången heller fattar hon signalen.
Jag: Han vill nog inte bli klappad, akta så han inte blir rädd och biter.
Hon: Nää...Jag har en kanin. Min kompis fångade den där borta vid Källmogatan och nu heter den Stampe.
Hon visar bild på sin mobil.
Jag: Vilken söt kanin.
Hon: Jaaa...hihihi.
Hon gör ytterligare ett försök att klappa Mille som återigen reagerar på samma sätt, så jag säger att nu väntar nog husse på oss och att vi ska gå.
Hon: Ja. Ha en bra kväll!
Jag: Tack du också.

Den lilla pratstunden gjorde i allafall MIG glad för resten av kvällen.

Nu ska jag snart ta och väcka Jonas så vi kan åka till sjön, svettas ihjäl här!
Tack för att ni läste.
Puss på er.