Problem
Jag kan sitta och lyssna på när andra personer i min närhet berättar om sina problem eller om dom nu behöver prata av sig för dom är osams med någon, eller vad det än gäller och försöka komma med goda råd eller bara lyssna på dom.
Men sen när det en annan gång är min tur att prata av sig eller om det är något problem jag har så får jag antingen bara ett leende tillbaka utan att få svar, eller ett "ja du... det är inte lätt....." sen fortsätter dom att prata om annat igen. Och då kommer jag liksom av mig. Vaddå? Nu behöver JAG ett gott råd eller få höra att det ordnar sig eller vad det nu än gäller. Jag förstår inte riktigt det där och det både irriterar mig och gör mig ledsen.
Är inte jag och mina problem lika viktiga eller intressanta som andras problem? Säger jag dom på fel sätt så folk inte orkar lyssna? Tycker dom att jag överreagerar?
Känner mig ibland som en väldigt negativ person som bara gnäller och när andra den senaste tiden frågat hur jag mått så känner jag att jag inte kan vara ärlig och säga hur jag mår utan jag säger att allt är bara bra även fast det kanske inte är det, bara för att jag inte ska vara så negativ. Men den senaste tiden för mig har det mesta varit skit och det är inte bara mammas bortgång jag tänker på då. Har så många jobbiga "måsten" på mina axlar just nu och det är svårt att vara glad och positiv hela tiden då.
Jag ville väl egentligen inget mer med det här inlägget än att skriva av mig lite. Skriver hellre här än att få det där leendet som gör att jag bara känner mig fånig eller få höra "ja du...det är inte lätt...."
Tror det beror på att de har ganska "små" problem som är jättestora i deras värld, medan din värld kanske är betydligt mer tung och de kan inte ta in det. Känner väl igen det själv, man är hobbypsykolog till alla, men när man själv har något problem då är det svårt att få någon att lyssna. Eller så lyssnar de men de har så enkla lösningar på allt, eller tycker inte det är nåt problem. "Men du som har så fin lägenhet...." typ. Som om den hade något med saken att göra : )
Kan ligga något i det du säger. Men det kan även vara om nån är osams med sin kille eller någon annan så lyssnar jag på den personen som behöver klaga av sig och tar den personen på allvar. Men är jag t.ex osams med Jonas och klagar lite så möts jag av ett leende som att "jaja lilla gumman..." och får bara konstiga svar tillbaka som gör att jag känner mig jätteliten och illa till mods som ens har öppnat käften. Blir bara så less...
Man kanske kan ta det som ett tecken på att ni är så "säkra" som par att eventuella problem ni har inte riktigt tas på allvar. Jag upplever det med oss, vi är liksom det "eviga" paret som alltid håller ihop medan alla andra bara gör slut så våra problem är en droppe i havet jämfört med andras som är JÄTTESTORA! Eller så har du fel vänner... och jag med : )
