nijomisi

Den 28 juli vaknade jag runt kl 05 med molvärkar som kändes så pass så att jag inte kunde ligga kvar i sängen.

Hade läst att förvärkar kunde sätta i gång i veckan jag var i ( v 36) så jag kände mig rätt säker på att det var dessa som spökade. Gick till soffan och försökte andas mig igenom värkarna så lugnt jag kunde, gick av och an i rummet till kl var runt kl 8 då jag somnade av utmattning i soffan. 

Vaknade igen vid 10 av fortsatta molvärkar och nu hade även Jonas vaknat och börjat göra sig i ordning för en flygdag (han bygger och flyger modellflygplan) i Trosa, kände att jag i alla fall var tvungen att berätta läget för honom även om det säkert bara var förvärkar som så småningom skulle lugna sig.

Men inom loppet av några minuter hann hela slemproppen gå också, jag ringer förlossningen och dom säger åt mig att bara ta det lugnt och höra av mig igen om blödning eller värkar ökar.

Vi kollade på Vårdguiden och informationen som stod om förvärkar liknade det jag hade så Jonas gick till Apoteket och köpte Alvedon som jag skulle kunna ta om det blev för jobbigt, sen åkte han.

 

Nu var klockan runt 11 och jag blev fast i soffan framför tv:n och försökte bara ta det lugnt och andas mig genom molvärken när den kom.

När kl var runt 18 kom Jonas hem, han hade varit på IKEA också och köpt spjälsäng vilket vi hade tänkt göra tillsammans men jag sa att det var okej för honom att köpa den ensam IFALL det var något på gång.

Nu har värkarna lugnat ner sig lite och vi äter mat och läget är rätt lugnt.

Men sen sätter det i gång igen och nu blir det bara värre och värre. 

Tänker på vad BM sa på föräldrakursen att man ska spara Profylaxandningen så länge man orkar för annars är man så slut när man väl kommer in på förlossningen, men nu går det nästan inte att andas normalt längre.

Jonas tycker att jag ska ringa förlossningen igen men jag vill inte, är ju bara förvärkar detta...det går snart över...

 

Allt efter kvällen går så har jag nog vandrat igenom hela lägenheten och andats mig genom värkarna.

Vid kl 01 gör vi ett försök att lägga oss och få lite sömn, men jag får snart gå upp igen och fortsätta vandra i lägenheten.

Först när klockan är strax efter 02 och jag efter ett toabesök känner ett ENORMT tryck neråt så börjar polletten att ramla ner att det nog inte blir någon bebis den 27 augusti i alla fall. Den värken skrämde mig och jag går in till Jonas som ligger och sover, sätter mig på sängkanten och gnäller som ett litet barn "BUHUUU, jag orkar inte mer....." 

Nu känner jag också samma sak som Jonas har tjatat på mig om de senaste timmarna - Ring förlossningen NU.

Direkt efter en värk greppar jag snabbt telefonen för att hinna prata innan nästa värk kommer, och på förlossningen säger dom att vi får komma in för att få antibiotika som lugnar värkarna.

Kl 03.15 går vi ut till bilen, det är jätteskönt väder ute och man får känslan av att vara utomlands.

Kl 03.30 kommer vi till förlossningen och ringer på, ett fönster är öppet på sjukhuset och jag hör en kvinnas dödsvrål där inne. Jag tittar storögt på Jonas och tänker "herregud...är det det där som väntar en..."

Till slut kommer det en sköterska och öppnar dörren, en jättegullig tjej som heter Felicia. 

Hon leder oss in till ett rum där jag får träffa en BM vars namn jag inte lagt på minnet, en riktig surkärring ska det senare visa sig. Dom tar CTG på mig och undersöker mig. 

BM: Du är öppen 5 cm, så snart blir det bebis!

Jonas och jag tittar bara på varandra. Jaha, där rök den antibiotikan och sömnen...vi som inte hade tagit något alls med oss.

 

Jag får in citrondricka och dom lägger en saccosäck i sängen som jag kan vila benen på.

Både Jonas och jag blev nog lite tagna av beskedet för vi har i efterhand förstått att vi inte tänkte klart, vi tyckte DÅ att det var jätteviktigt att hämta kläder och kamera så Jonas ger sig i väg hemåt igen för att fixa detta.

(I efterhand så inser vi vad idiotiskt det var, tänk om bebisen kommit under tiden han var borta!)

Felicia visar mig hur man använder lustgasen och den kom nog fram i lagom tid för nu börjar det göra riktigt, riktigt ont. Ryggen håller på att gå av på mig samtidigt som trycket neråt ökar. 

Den sura barnmorskan säger åt Felicia att höja ryggstödet på min säng sen går hon ut. 

Men jag känner att ryggen KOMMER att gå av om hon gör det, så jag ber henne att inte göra det och Felicia säger att det är helt okej.

 

Några minuter senare kommer sura barnmorskan in och tittar på mig, mitt under en av mina tryckvärkar där kroppen trycket på och jag inte kan göra annat än följa den.

BM säger surt: Näää! Du får inte trycka neråt. Hörrö! Varför ligger du så plant förresten?! Jag sa ju ÅT Felicia!

Jag: Det var jag som bad henne att lämna sängen såhär för jag har så himla ont i ryggen.

BM: Jaha. Men nu är det så att bebisens tyngd trycker på (nånting???) och det är inte bra!

Sen var det slutdiskuterat och hon sätter upp mig och går utan att säga något ut ur rummet.

Jag fortsätter att andas i lustgasen och värkar är verkligen hemska, men konstigt nog så fort värken börjar klinga av så kommer ändå tanken att värkarna ändå är uthärdliga och att jag än inte behöver någon Epidural även fast jag vet att det finns runt hörnet. 

Nu börjar solen sakta gå upp och jag ligger och tittar för himlen är så vacker och tusen tankar snurrar runt i huvudet. Min bebis är på väg nu, jag kommer snart att bli mamma...undrar hur han ser ut....

Dörren öppnas och äntligen är Jonas tillbaka! Han sätter sig i fåtöljen bredvid mig och påminner mig att sänka axlarna och andas i gasmasken under värkarna.

Nu öppnas dörren igen och in kommer Felicia och sura barnmorskan, det är dags för skiftbyte.

YES, tänker jag! Det blir inte surtanten som ska förlösa mig.

 

In kommer världens trevligaste barnmorska, Lena och en sköterska som jag inte minns namnet på.

Hon undersöker mig igen och nu är jag öppen 10 cm och berömmer mig och säger åt mig att kämpa på.

That´s more like it!

Inte nån sköterska som står en meter från sängen och surt säger alla fel man gör som förstföderska som den andra gjorde.

Genast får man lite extra krafter för nu är öppningsfasen över, nu väntar vi på att vattnet ska gå och krystvärkarna ska sätta i gång.

Kroppen fortsätter att trycka neråt allt vad den orkar och jag kan bara följa med, men vattnet vägrar att gå så till slut sticker BM hål på hinnorna och genast får jag börja krysta.

07.25 börjar jag att krysta.

28 minuter senare föds äntligen våran lilla pojke.

Jag fattar först inte att han är ute utan måste fråga och då får jag se honom, min lilla, lilla ängel.

Han ger ifrån sig några små pip och Jonas börjar att gråta av glädje, jag är mest bara lättad att allt är över och snart får jag för första gången känna, pussa och krama på vår bebis.

 

BM frågar Jonas om han vill klippa navelsträngen men han säger att han lämnar det till experterna. 

Men barnmorskan står på sig och säger att hon visar hur han ska göra, så han klipper och ser ganska stolt ut när han klarat det. 

Jag har inte fått så mycket bristningar tack och lov, klarar mig undan med bara 2 stygn.

Får efter nån timme ta en efterlängtad dusch och märker att jag t.o.m har blod i håret hur nu det gått till........

Vi får in en bricka med goda smörgåsar och dryck och svenska flaggan.

Och när klockan är runt 14 så får vi höra att dom ordnat ett familjerum åt oss på BB, men då har Jonas hunnit ge sig i väg igen.

Hans bror och mamma skulle hämta Milton (hunden) och katten, och Jonas ringde redan runt kl 06 att dom skulle hämta djuren och att vi var på förlossningen.

Nu var klockan 14 och först nu hörde dom av sig om att dom hade fel nyckel till vår lägenhet. Stackars hund! Han hade ju rastats kl 23 kvällen innan och vi såg framför oss hur han hade kissat i hela lägenheten, men han hade inte kissat alls utan lyckats hålla sig och kissade jättelänge sen när han kom ut...mitt mattehjärta blöder.

 

Så under tiden Jonas är hemma och ordnar så hund och katt kommer i väg samt tar en snabbdusch så åker bebis och jag upp till BB. Där får vi möta en rad av gulliga barnmorskor som ger oss en massa information.

Till slut kommer Jonas också och nu börjar vi äntligen ta in vad som hänt egentligen, vi sitter i sängen med vår lille son i famnen och tittar på vårt underverk. Vi börjar diskutera namn igen och kommer fram till det som egentligen släkten redan bestämt sen länge - det är nog en Wilmer i alla fall.

 

Nu är vi hemma och dagarna och nätterna går och det är fortfarande svårt att ta in att det här underbara lilla livet är vår son.

Kärleken och lyckan är total.