nijomisi

Allt såg bra ut på ultraljudet tack och lov. :)

Även fast han rör mycket på sig varje dag så kändes det ändå lite pirrigt när vi stod i hissen på väg upp till ultraljudmottagningen.

När jag drog upp linnet och undersökningen skulle börja, sa barnmorskan att jag hade en väldigt typisk "tjejmage" och att kvinnor som väntar pojkar nästan aldrig har sådan mage.

Jonas och jag bara tittade på varandra och Jonas fick ur sig "ja ni får gärna titta igen vad det är för kön på bebisen".

 

Jag som hade tänkt så mycket på det här några dagar innan, TÄNK om det ändå skulle vara en tjej.

Skulle man ha rättighet att känna sig lite besviken då? För nu längtar vi ju jättemycket efter vår lille kille, vi är ju helt inställda på att det är en pojke som kommer ut nu. Han är ju redan en del av familjen fast vi inte har honom hos oss än. Och så säger barnmorskan sådär....

Och jag tänkte bara att "jaha...nu händer det....!"

Men det ÄR en liten kille där ändå såg hon till slut så det var ju bra. :)

Vi hade givetvis varit lika glada för en tjej, men jag hoppas att ni förstår hur jag tänker.

 

Sen fick vi veta att han väger lite under medel 1,8 kilo mot "normala" 2 kilo, han låg HELT dubbelvikt stackaren och sög på tummen och gäspade, och hade händerna för ansiktet så vi fick inte se honom i profil den här gången.

Han hade typ noll hårstrån mitt på huvudet men några nere vid nacken, hahaha! Vi får köra med vattenkammat på honom om det inte hinner växa några strån innan förlossningsdagen. :)

Och vi fick en uppskattad födelsevikt på 3400 så det blir nog ingen 5 kilos i alla fall, vilket jag kände mig väldigt nöjd med att få höra.

 

Och efteråt ringde vi blivande moster och farmor och jag skrev sms till blivande farbror. 

Det gick inte att få ner smilbanden, som vanligt kände man sig störtkär och ville att tiden skulle gå ännu lite snabbare.