nijomisi

Redan helg igen!

Om 2 veckor blir Wilmer 2 månader gammal och man har redan fått se att han har en egen liten personlighet.

Utan att få det att låta som skryt så är han världens snällaste lille bebis! Nöjd för det mesta och säger bara till om han är hungrig, vill ha sällskap, vill ha ny blöja eller har magknip. Annars ligger han nöjt och låter och tittar sig omkring med stora ögon. Hur har vi kunnat ha en sådan tur att få en så underbar liten kille?

 

Även fast jag förstås är jätteglad att han äntligen är hos oss, så kan jag inte riktigt släppa tanken att jag lite grann saknar att vara gravid. Älskade att varje morgon se hur hela magen låg i en hög kulle åt ena sidan, hur han sparkade och hickade och spänningen att undra vem som fanns där inne. Sen för första gången någonsin i hela mitt liv så kände jag mig faktiskt fin, det gör jag ju inte nu om man säger så när magen fladdrar och verkar ha ett eget liv. :)

Jag har inte sagt att det redan är funderingar på syskon, men jag älskade att vara gravid med Wilmer...

Graviditeten var så lätt och underbar hela tiden (förutom sista tiden när man fick springa på regelbundna kontroller 2 ggr i veckan), och sen så blev jag snuvad på de 4 sista veckorna och graviditeten avslutades så tvärt.

 

Drömde häromnatten att jag var gravid i vecka 8, och jag kan lova att det var skönt att vakna upp ur den drömmen. Lär nog dröja ett par år (om jag får bestämma) innan det är dags för syskon!

 

Just nu ligger Wilmer och snusar bredvid sin trötta pappa i sängen och jag springer och donar här hemma.

Har inte sovit så många timmar jag heller i natt så egentligen borde man vila lite själv också, men jag hamnade här i stället. :)