Ett får...två får...
Ligger här och lyssnar på "morgonmusik" mellan mina två killar.
Den ene snarkar så taket är nära på att lyfta. Inte ens min misshandel av spark på benen, hårda puttar på armen och nyp i näsan får honom att sluta.
På min andra sida ligger en annan liten kille och säger "eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh (nytt andetag) eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh".
Tänker att som den äkta stockholmare han är, så ligger han nog och tränar på att en vacker dag kunna säga käcka meningar som: "tjeeeena, hur eeeereee? Leeeget?".
Själv har jag insett att det är slut på sömn för min del, och försöker räkna ut hur många timmar man fick denna natt.
5-6 timmar? Orkar inte räkna.
Men det är mitt eget fel, jag lägger mig alldeles för sent på kvällarna.
Lovar mig själv varje morgon att i kväll, DÅ ska jag lägga mig tidigt och fantiserar om hur pigg och glad jag skulle vara om jag bara la mig kl 21 i stället för kl 23. Kanske t.o.m skulle orka baka något och stå kvittrande med nybakat på plåten, i samma sekund som Jonas stegar in genom dörren efter jobbet. Av nån anledning har han en hatt också i min fantasi, som han lägger noggrant på hatthyllan innan vår 6 månader gamla son SPRINGANDE (???) kommer mot pappa. Sen tar de varsin nybakad bulle, och självklart är dom de godaste som bakats, så de säger mmmmm samtidigt.
Eller, Jonas säger mmmm, Wilmer säger eeeeeeh!
Blir det så? Nää...
Men man kanske skulle ta och prova? Mirakel har ju hänt förr. ;)
