nijomisi

Jag blev så glad när de ringde från gamla jobbet och frågade om jag ville jobba ett par dar.

Som arbetssökande så såg jag det som min chans att få i alla fall ett par dagar utanför hemmet, och få se lite andra vyer och framför allt, få träffa folk!

 

Fick jobba på en av småbarnsavdelningarna och barnen var blyga, men ju längre tiden gick så vågade de ta mer och mer kontakt. 

På tredje dagen (onsdag) så började allt gå jättebra och jag hade i stort lärt känna hela barngruppen.

Så var det då dags för mat, jag erbjöd mig att gå och hämta.

 

Väl i köket så har Eva gjort soppa som hon står och pyttsar upp i skålar. Hon säger att det finns bröd på hyllan i korridoren som jag kan ta med mig, så jag stegar ut mot korridoren.

När jag kommer precis ut ur köket så är det blött på golvet och mina ben bara försvinner och mitt knä vänstra vrids i fallet, men det går TACK OCH LOV inte ur led den här gången.

Men det gör ont som satan ändå och mitt i allt blir jag vansinnig, jag biter ihop och tänker en lång svordomsramsa för mig själv.

Helvetesjävlaskit....aoooo! Jag som äntligen fått jobba och tyckte det var så kul, men nää...där var det tydligen slut på det roliga.

 

Eva i sin tur ser olyckan som sitt fel och blir alldeles till sig stackaren. Men det här hade ju kunnat hänt var som helst, mina knän är ju så dåliga (medfödd skada, farfar hade samma) så det här är inte sista gången det hände.

Jag får massa kramar och krya på dig önskningar från den gulliga personalen som kommer och hämtar mat till sina avdelningar.

Efter x antal samtal får jag tag på Jonas som efter ett tag kommer åkandes med kryckorna, så jag kan hoppa ut till bilen och åka hem.

Nån dag senare så kommer även en dunderförkylning som ett brev på posten.

Så i helgen kände jag bara för att gå och gräva ner mig nånstans och komma fram när allt blivit bra igen.

 

Hoppas att ni har haft en skönare helg än jag. :)