nijomisi

I dag har Wilmer och jag varit ute hela dagen och gått i vanlig ordning.

Vi gick mot stan och jag sms:ade Jonas och undrade om han hann med ett snabbesök av oss, och det gjorde han.

Sagt och gjort så gick vi till hans jobb och han kom ut på trottoaren och mötte oss.

Jag frågade honom om vi inte kunde gå innanför porten till hans jobb där det är lite varmare, så jag kunde få byta blöja på Wilmer. Jonas sa att vi kunde gå till toaletterna inne på hans jobb.

- Får vi göra det? undrade jag.

-Ja då det är lugnt.

-Jag skulle också behöva gå, får jag göra det tror du?

-Ja då, svarade Jonas.

Så vi gick in, uppför några trappor och in genom några dörrar. Jag hade ju aldrig varit där inne förut så jag hade ingen aning om vart vi skulle. Jonas hade tagit Wilmer så han var i hans famn och jag irrade före dom och Jonas pekade vart vi skulle.

Plötsligt säger han "ditåt ska du", och jag tittar och där finns toaletterna och innan jag hunnit säga något trycker han snabbt en kod till nästa dörr och försvinner in.

Jaha? 

Jag trodde att jag skulle få hälsa på hans arbetskompisar också men tydligen inte...

Går på toa och blir snabbt klar och hör hur arbetskompisarna gullar med Wilmer där inne, jag kan ju inte koden så jag kommer inte in.

Efter 10 minuter kommer Jonas och Wilmer ut igen och Jonas säger:

-Dom hälsar till dig.

-Eh...jaha...tack?

Sen får vi på Wilmer en ny blöja och vi kan fortsätta vår promenad.

 

Det är ganska svårt att skriva när man har en liten som bara vill vara i famnen hela tiden.

Men nu har han somnat i liggdelen till vagnen (enda stället han inte totalvägrar att somna på) i hallen så jag passar på och skriver några rader.

 

I helgen var syrran och tjejerna här.

Syrran och jag var på Ladies night och det vi hade en riktigt kul kväll så det hoppas jag att vi gör om.

Magnus Uggla ägde hela showen, och han hade tydligen ägt "Så mycket bättre" också på TV samma kväll. :)

 

 

Undrar varför man automatiskt tar såna här bilder med mobilen nästan varje gång man är på konsert eller liknande? ;)

Scenen var som vanligt för liten att fota så det var ingen idé...

 

Nu börjar det pipas från hallen....

 

 

 

Det är fredagkväll och båda gossarna har redan slocknat. 

Den ena i liggdelen till vagnen, den andra ligger och snarkar HÖGT i sängen.

Är det detta som kallas för fredagsmys?

 

I morgon blir det desto roligare, då kommer syrran och barnen hit.

Syrran och jag ska gå på Ladies night på Friends arena.

Ska bli skoj!

Först på dagen ska vi göra stan, Wilmer behöver tjockare vantar och mössa bl.a

 

Här kommer en bild från vår härliga promenad tidigare i dag. :)

 

 

Har promenerat så mycket i dag så det värker i fötter nu.

Stackars Wilmer har legat i vagnen nästa hela dagen, men han älskar att åka vagn så jag tror att det har gått bra ändå. Han har legat nöjt och tittat, pratat och sovit om vartannat, korta stunder har han "åkt" i famnen innan han gnällt och velat lägga sig i vagnen igen.

Först så träffade vi 4 mammor + bebisar från mammagruppen. Vi åt lunch tillsammans och sen gick vi en promenad i fina vädret, var väldigt kul att lära känna alla lite bättre så det här hoppas jag att vi gör om!

 

Sen hämtade vi Mille från hunddagis. Det visade sig förresten att en av mammorna tidigare också hade haft sin hund på samma hunddagis som Mille går på, deras hund hette dessutom också Milton. Så hon visste vilken hund som var vår, för dagisfröknarna hade tagit fel Milton när hon skulle hämta deras, och vår Milton hade kommit uppför trappen några ggr av misstag. Världen är liten i bland. :)

 

När vi hämtat Mille tog vi en liten promenad innan vi lämnade honom hemma i lägenheten, och så fortsatte Wilmer och jag själva. Klockan 17 skulle Jonas sluta jobba, så vi tog en halvtimmes promenad vidare till Jonas jobb. Sen ville Jonas prova en jacka från Brothers som han sett ut, så då gick vi dit. Sen tog vi en lååååång omväg hemåt. Har nog gått åtminstonde 6-7 km sammanlagt i dag. :)

 

Min lilla kulting sover redan sött i sin säng, och mamma gris funderar också starkt på att lägga sig nu.

Godnatt!

 

 

...gick bra tack och lov.

Först vägdes och mättes han, 5050 g och 59 cm lång. :)

Sen var det dags för sprutorna, han fick sitta i mitt knä och BM visade hur jag skulle hålla honom för att han inte skulle sprattla i väg med benet.

Första sprutan skulle sticka till sa BM, och Wilmer blev lite ledsen.

Den andra sprutan skulle göra ont i vävnaden sa BM, och den gjorde riktigt riktigt ont förstod man för han blev SÅ ledsen.

Men han var ändå tapper och slutade att gråta efter ca 10 sekunder och jämrade sig lite i min famn.

Sen fick han ett plåster på varje lår och så var vaccinationen klar.

"Jaha, är det nu man ska börja oroa sig på riktigt..." tänkte jag.

Men det har hittills gått över förväntan måste jag säga. Har ju som vanligt matat i mig en massa skräckhistorier från nätet om barn som blivit superdåliga så jag väntade mig det värsta.

Han har varit lite tröttare än vanligt, i går kväll var han lite gnällig och hade 37,8 så det var inte riktigt feber.

Och i natt kräktes han ner hela sin säng.

Men i dag är han glad igen och avfyrar det ena leendet efter det andra, men är samtidigt väldigt väldigt trött.

Snart har i alla fall de första 24 timmarna gått, det sägs ju att barnen kan få biverkningar fram till 48 timmar efter sprutan så än är det nog lite tidigt att pusta ut.

 

I dag ska vi bara vara hemma och ta det lugnt, blir nog en promenad med barnvagnen om en stund

I kväll kör jag ett pass på Friskis och lagom tills passet är slut och jag hunnit ta en dusch så börjar mitt älskade Grey´s anatomy! Tjoho.

 

Här kommer en bild på två av tre sötnosar från när Wilmer och jag var och hälsade på syrran och kusinerna förra gången. Den tredje sötnosen (Melinda) gillar inte kameror överhuvudtaget medan lillasyster Albina mer än gärna poserar framför kameran. ;)

Nu är Friskiskortet inköpt, finns ingen återvändo längre. Nu är det bara att träna som satan! 

Drygt 2700 kronor fick jag punga ut med, alldeles för mycket pengar för att bara låta bli att använda.

 

Och ingen återvändo nr 2 sker i morgon, då ska Wilmer få sitt 3-månders vaccin. :(

Har gått och gruvat mig så för den dagen, så på så sätt är det ju iofs ganska så skönt att få den överstökad. Är väl inte SÅ orolig för själva sticket, men biverkningarna...

Lille, lille pluttbebisen som dessutom är för tidigt kanske får feber, det är ju bara för mycket för en hönsmamma.

Ryser vid tanken att han ska få sprutorna i LÅRET! Fatta vad ont. Aj!

Jonas har lovat att följa med för antagligen kommer Wilmer att bli superledsen så då kan det vara skönt att vara två osäkra föräldrar i stället för en. :)

 

På torsdag förmiddag ska jag träffa 3 tjejer från mammagruppen och så ska vi fika och ta en promenad.

Ska bli riktigt kul att lära känna dom lite bättre. :)

 

Nu ska jag sova och försöka hämta kraft inför morgondagen.

Wilmer sover redan, lyckligt ovetande om vad som väntar...

Fy fan...

 

 

 

I morgon kl 19 smäller det, då kör jag första träningspasset sen förlossningen.

Nu har det gått 11 veckor och jag har längtat sen Wilmer fortfarande låg i magen, så det ska bli så skööönt att komma i gång med träningen, känner mig bara pluffsig och obekväm just nu.

Känns det bra med träningen så ska jag nog köpa ett kort och fortsätta.

 

I dag har vi varit ute och promenerat med vagnen i 5 timmar. Förutom en liten kaffepaus.

Var tvungen att ta en "sista" fika innan jag börjar mitt "nya liv" i morgon. ;)

Det har varit så otroligt härligt ute idag så timmarna har bara rusat i väg.

 

I går var Wilmer och jag på mammakursen för första gången. Vi var 10 mammor med våra små, tror det var 2 flickor och 8 pojkar. Allt gick bra och det kändes skönt att få prata med några som är i samma situation som en själv.

När kursen nästan var slut så kände jag att Wilmers blöja var överfull, men vi skulle precis säga hejdå och dela ut lapp med våra e-mail adresser, så jag tänkte att jag byter på honom när vi är klara.

Vi stod alla på varsin skumgummimatta, och plötsligt hör jag ett rinnande ljud och tittar mig omkring och förstår inte vad det är som låter. Då pekar några mammor som står närmast oss ner mot mina ben och jag tittar, då är det Wilmer (som ligger i mina armar) som kissar och blöjan tar inte emot kisset så det rinner rakt igenom byxorna.

Lilla gubben! Vilken hemsk mamma han har.

Men han äter mer och mer ju större han blir, men hans lår är fortfarande så smala så vi måste fortfarande använda storlek 1 på honom för annars läcker det i ljumsken. Och storlek 1 tar inte emot så mycket urin så vi får byta på honom väldigt ofta för att han inte ska bli blöt.

Vilket problem vi har. :)

Inte lätt att ha små kycklingben...

I morgon ska vi ta och hälsa på på jobbet för första gången och visa upp mitt lilla underverk.

Ska bli kul att träffa alla igen. Har ju gått snart 4 månader sen sist, så länge har jag nog aldrig lyckats hålla mig från jobbet förut...

 

Svärmor är här och Jonas lagar mat, så jag kanske ska gå och vara lite trevlig mot dom nu....

Beställde GI-lådor och så hamnade jag här.

 

Tjing.

Jag är inte religiös, men efter den här morgonen så tackar jag min GUD att jag vaknade när jag gjorde!

 

Hörde att Wilmer lät och tack och lov så vaknade jag på en gång och tittade på honom, annars brukar jag kunna blunda en liten stund till innan jag vänder mig om och matar för jag är så trött, men inte den här gången.

När jag vänder mig så ser jag att Wilmer har lyckats vända på sig, så han ligger med fötterna åt mitt håll och huvudet åt Jonas och så har han fått Jonas täcke över ansiktet!

Jag ryckte snabbt upp honom i famnen och tände lampan, han var helt röd i ansiktet och såg livrädd ut. :(

Blir gråtfärdig när jag tänker på vad som hade kunnat hänt om jag inte vaknat, då hade vi nog inte haft någon Wilmer mer. 

Jag som skrev om PSD i går... och så händer det här morgonen efter. 

 

Så efter den hårda läxan är det slutsovet mellan oss för Wilmers del, nu har jag bäddat ordentligt åt honom i spjälsängen och så ska han sova där framöver.

Har pallat upp med kuddar i midjehöjd under lakanet så han inte kan rulla runt.

Jag känner mig fortfarande lite skakad fast det gått några timmar sen dess, och tankarna på vad som kunde hänt snurrar i huvudet på mig. Livet är så skört, men jag tror att hans tre skyddsänglar (mormor, morfar och farfar) vakar över honom, det var nog dom som väckte mig.

 

Det gick förstås inte att sova mera sen, så jag gjorde i ordning Wilmer och mig själv och så promenerade vi med Jonas hela vägen till hans jobb. En kylig men skön morgon.

 

Lite senare i dag ska vi träffa Karolin över en fika. 

Och i kväll är det Grey´s anatomy igen. 

Kissekatten fyller 10 år idag. 

Blir nog en bra dag till slut i alla fall.

 

Dagarna går så himla fort, men så är det väl när man har roligt...

Wilmer börjar bli mer och mer med på vad som händer och varje morgon får man ett stort leende, och så ger han liksom ifrån sig ett glatt läte samtidigt som man ser den öppna tandlösa lilla munnen.

 

Vad gör vi på dagarna då?

Tja, i dag t.ex har vi varit i gallerian här i närheten och tittat i affärer. Jag såg en jättesnygg jacka på H&M, men den fanns inte kvar i min storlek så det var bara till och gå hem och beställa via internet och hoppas att den passar.

Wilmer satt i mina armar när vi gick runt i gallerian, med stora ögon tittade han på allt som hände runtomkring oss.

 

Syrran spelade upp Petra Marklunds låt "Händerna mot himlen" senast vi sågs, och sen dess har jag haft den låten på hjärnan. Så när vi kom hem från gallerian satte vi igång den via youtube och så dansade vi runt i hela lägenheten. När låten tog slut och jag satte mig så började han att skrika, då satte jag igång låten igen och dansade och då blev allt bra. 

Jag behöver ingen personlig tränare som skriker åt mig, jag har Wilmer som indirekt skriker "dansa mamma, dansa!!!!".

 

Den 23 oktober är det dags för 3-månaders vaccinationen, och jag har varit så orolig för det där så blä.

Som vissa av er vet så får man broshyrer av BM när man fått barn, och en av broshyrerna handlar ju om plötslig spädbarnsdöd. Och den kan man ju bli gråhårig av att läsa, man ska egentligen undvika att läsa om sånt för annars kan man inte njuta av sin bebis...men nu har ju jag råkat läsa den och vad stod det då? 

Jo, spädbarnsdöden är vanligast bland pojkar, bland för tidigt födda barn, barn som vägt mindre än 2500 g vid födseln och barn som är 3-4 månader gamla.

ALLT, stämmer in på Wilmer...han är pojke, född för tidigt, vägde under 2500 g och är snart 3 månader gammal. Tjoho.

Sen läser man vidare på Internet och blir ännu mer gråhårig.

Eftersom spädbarnsdöden är vanligast bland 3-4 månader gamla barn så tror en del att det kan ha något att göra med vaccinationen barnen får vid 3 månader, men det är inte vetenskapligt bevisat...

Och då blir man ju genast jätteorolig, lilla Wilmer som redan är 4 veckor före sin egentliga förlossningsdag ska bli vaccinerad 6 dagar innan hans 3 månaders dag, klarar hans lilla kropp av det verkligen?

 

Så jag ringde till BM för jag började nästan gråta när jag tänkte på det för jag kände mig så orolig. Hon lugnade mig och sa att vi väntar och ser om han har mullat till sig och om det känns bra så ger vi honom sprutan, annars väntar vi. Så jag ska dit den 23 oktober i vilket fall som helst...

 

Får han feber så kommer jag inte lämna honom i en sekund, det är något som är säkert!

 

I natt ville Wilmer bara ha mat en enda gång och jag sitter här i sängen ganska så utvilad och tittar på lille underverket när han sover.

Han pep sig igenom hela kvällen och Jonas och jag turades om och gick igenom hela lägenheten med honom i famnen för att han skulle vara nöjd, för satte vi oss så pep han igen. Och ammade jag honom så somnade han, men 5 minuter senare ryckte han till och gjorde allt för att hålla sig vaken och började skrika igen.

Efter att vi matat en STOR "portion", bytt blöja, sjungit, pratat, dansat, spelat musik och gett magmassage och inget hjälpte så tänkte vi att han är nog trött. Så Jonas försökte söva honom i nästan 2 timmar, men Wilmer bara skrek och vägrade somna. Men så ammade jag honom igen och då somnade han igen, och då var stackarn så slut så han sov vidare även när vi la honom i sängen sen.

Sen sov han till kl 03 och ville ha mat, och sen dess har han sovit som en stock och han sover fortfarande!

Både Jonas och jag har varit/är förkylda så jag hoppas verkligen att det inte är något sånt på gång hos Wilmer. :(

Han som var så himla glad i förrgår och log och "pratade" hela dagen, och så var han plötsligt en jätteledsen liten kille i går...

Vi är inte vana vid att han skriker så mycket för annars brukar han alltid vara så himla glad och nöjd hela tiden.

Jag hoppas i alla fall att han mår bättre i dag och att vår glada kille kommer tillbaka.

 

I dag ska vi gå på IKEA med Anna och Sebastian. Behöver egentligen inte köpa något, men när Anna frågade om vi ville följa med så kunde jag ju inte tacka nej. Hittar väl alltid något onödigt krimkrams att köpa till Jonas stora glädje. ;)

 

Hela familjen håller på som bäst att göra sig i ordning för dagen.

Jonas har precis kommit i ordning, Wilmer sitter i sängen färdigklädd och jollrar och "pratar" för fullt.

Jag möttes av ett stort leende från den sistnämnde när vi vaknade och det gjorde som vanligt min dag.

Fast resten av dagen är han väldigt svårflörtad, han tycker kanske att om han slänger av ett leende på morgonen och får morsan på fall så får det räcka för hela dagen sen.

 

I går ställde vi oss i förskolekö! Känns ju väldigt avlägset för stunden men bor man i storstaden får man vara tidigt ute för att ha en chans att få en plats...

Vi skickade intresseanmälan till 2 förskolor här i närheten och håller tummarna för att vi får plats på någon av dem i januari 2014.

 

Om några timmar ska vi träffa Sofia och Per-Åke på en fika, det bästa man kan göra på en tråkig söndag.

 

Hoppas att ni också får en bra söndag.

 

Redan helg igen!

Om 2 veckor blir Wilmer 2 månader gammal och man har redan fått se att han har en egen liten personlighet.

Utan att få det att låta som skryt så är han världens snällaste lille bebis! Nöjd för det mesta och säger bara till om han är hungrig, vill ha sällskap, vill ha ny blöja eller har magknip. Annars ligger han nöjt och låter och tittar sig omkring med stora ögon. Hur har vi kunnat ha en sådan tur att få en så underbar liten kille?

 

Även fast jag förstås är jätteglad att han äntligen är hos oss, så kan jag inte riktigt släppa tanken att jag lite grann saknar att vara gravid. Älskade att varje morgon se hur hela magen låg i en hög kulle åt ena sidan, hur han sparkade och hickade och spänningen att undra vem som fanns där inne. Sen för första gången någonsin i hela mitt liv så kände jag mig faktiskt fin, det gör jag ju inte nu om man säger så när magen fladdrar och verkar ha ett eget liv. :)

Jag har inte sagt att det redan är funderingar på syskon, men jag älskade att vara gravid med Wilmer...

Graviditeten var så lätt och underbar hela tiden (förutom sista tiden när man fick springa på regelbundna kontroller 2 ggr i veckan), och sen så blev jag snuvad på de 4 sista veckorna och graviditeten avslutades så tvärt.

 

Drömde häromnatten att jag var gravid i vecka 8, och jag kan lova att det var skönt att vakna upp ur den drömmen. Lär nog dröja ett par år (om jag får bestämma) innan det är dags för syskon!

 

Just nu ligger Wilmer och snusar bredvid sin trötta pappa i sängen och jag springer och donar här hemma.

Har inte sovit så många timmar jag heller i natt så egentligen borde man vila lite själv också, men jag hamnade här i stället. :)

 

 

 

 

I helgen har vi varit i mina hemtrakter och även i Örebro för att fira min kusins 30-års dag.

Det blev en riktigt mysig dag med gott sällskap, toppenväder och födelsedagsbarnet hade bakat 100 olika sorters kakor och så blev det även korvgrillning. Tänkte bjuda på lite bilder från denna dag i slutet av inlägget. :)

 

På söndagen så åkte syrran och jag till affären och köpte en tårta innan vi och hennes familj och min lilla familj åkte vidare till ålderdomshemmet, där morfar och mormor bor.

Morfar och mormor hade inte träffat Wilmer än så nu tyckte jag att det var hög tid och dom blev jätteglada när vi kom. 

Mormor undrade vad den lille skulle heta och med hennes dåliga hörsel så blev det både Wilmar och Ingemar innan vi båda gav upp med ett skratt. 

Morfar gav mig ett fotoalbum med bilder från "den gamla goda tiden" som jag bläddrat lite i.

Det mest intressanta är ju att se om mina bebisbilder är något lika hur Wilmer ser ut, och det är nog fortfarande så att munnen, "snorrännan" och hakan är från mig och ögonen är från Jonas.

Återstår att se om han blir mer lik oss när han blir äldre, annars får vi nog ta och kolla på adresslappen som kom med honom en extra gång... ;)

 

 

(Var "tyvärr" bara jag som inte fastnade på bild...säger vi...ingen jag vill visa i alla fall. ;) )

Så är dagen här, dagen då Wilmer SKULLE ha fötts men jag klagar inte på något sätt, det är himla skönt att ha förlossningen överstökad. :) Dessutom har vi fått njuta av att ha lillkillen hos oss en månad extra. :)

I stället för att ligga på förlossningen så har vi haft en himla mysig eftermiddag med Anna och hennes son Sebastian. Vi har gått runt i en massa affärer och bränt pengar som man egentligen inte har råd att bränna ( i alla fall inte jag), men det resulterade i alla fall i en ny body, byxa, pyjamas, sockor och mössa till Wilmer.

Sen åt vi lunch tillsammans också, jag tog en Ceasarsallad (Secarsallad enligt menyn) som mest smakade julskinka...urk.

Har dessutom pratat med en massa människor i dag också som tack vare Wilmer tar kontakt och börjar snacka med mig. I dag mötte vi en tant som också föddes för tidigt och bara för det har dåliga naglar och kalla händer i dag och hade en pappa som var doktor, en gubbe som har jobbat med barn i hela sitt liv och har en 28 årig son som han i dag inte har någon kontakt med, han längtade dessutom efter att få en dotter som han kunde skämma bort men han trodde att hon skulle hata honom för att han skulle vara FÖR överbeskyddande. En gubbe som sa att om 18 år kommer jag inte att se röken av Wilmer för då är han vuxen sen gick han skrockande därifrån (skadeglädje när den är som bäst? :) ), 3 stycken som trott att Wilmer är en flicka och utbrustit "ojdå" när jag sagt att han är en kille och så det vanliga gänget som kommer smygande bakom mig, ALLTID med kommentaren "den där var inte många dagar gammal..."

Tänk att så många av alla sura miner som man mött på gatorna i alla år helt plötsligt har blivit till leenden och folk som öppnar sina hjärtan och berättar saker om sina liv, tack vare en liten bebis. :)

 

 

 

 

I går var vi till neomottagningen igen och Wilmer vägdes och mättes, han väger hela 3110 gram, är 49 cm lång och huvudomfånget var 35 cm. :)

Hon tyckte att han växer så bra så vi behövde inte komma på något mer besök, hurra!

Nu har vi bara BVC som vi måste gå till en gång i veckan, och nu har det gått en vecka så det är dags i morgon igen.

Det känns så skönt att han äter så bra och växer som han ska, annars hade man ju halvt oroat ihjäl sig.

 

I dag ska vi hem till Anna, Erik och Sebastian. Anna är så söt och ska baka en "välkommen Wilmer-tårta" sa hon och sen några timmar senare kommer Victoria, Stina och Sanna och fikar med oss. 

Har inte träffat dom sen man gick på semester för snart 2 månader sen, så det ska bli skoj.

 

Stackars Wilmer ligger här med rumpa och ben på skrivbordet och överkroppen i mina armar och sover, ser ganska så obekvämt ut så vi ska nog ta och göra oss i ordning och gå ut med vagnen i stället. Han ÄLSKAR att ligga i vagnen och vara på promenader, och jag kan bara hålla med honom om att våra promenader är väldigt mysiga. :)

 

 

 

 

Har inte så mycket att skriva om eftersom dagarna i stort sett ser likadana ut numera.

De ser på ett ungefär ut såhär:

 

Kl 23-06: Jag matar/byter blöja/pumpar mjölk var 3:dje timme.

07.00: Jonas går upp för att göra sig i ordning för jobbet och tar och byter blöja på Wilmer medan jag ligger halvdöd i sängen, när dom är färdiga så matar jag.

8.00: Jonas och vovven har gått till jobb och hunddagis medan övriga familjen ligger kvar i sängen och försöker hitta kraft att orka med en dag till.

9.00-10.00: Wilmer och jag gör oss i ordning och det är dags för matning av bebis igen.

11.00-17.00: Vi tar lååånga promenader, sitter i parken, går på stan, hämtar Mille från hunddagis, ammar, byter x antal blöjor, umgås i bland med nån kompis eller tar en kaffe på nya favvostället Preem en bit härifrån (så patetiskt det lät, haha).

17:00-18:00: Jonas kommer hem från jobbet och vi äter kvällsmat. Wilmer ligger oftast och sover i soffan bredvid oss. (Ja, vi är såna som sitter framför tv:n och gluffsar, tänkte väl sluta med den dumma ovanan lagom tills sonen börjar äta med oss...eller nåt.) :)

19:00-21:00: Promenader, tv-tittande eller sitta framför datorn. Och så lite matning och blöjbyten på det.

22:00: Jag orkar oftast inte hålla mig vaken längre och går och lägger mig tillsammans med Wilmer som sover bredvid mig i sängen/på mig.

00:00: Jonas lägger sig.

Och så kommer återigen en natt med matning, blöjbyten och pumpa mjölk var tredje timme.

 

That´s life right now.

Men jag älskar det. :)

 

Nu har det hänt igen, min käre sambo har pratat i sömnen igen till mitt stora nöje för det är så tacksamt att mobba honom dagen efter då.

 

Wilmer låg i vanlig ordning på min mage och sov hud mot hud och Jonas låg bredvid mig och snarkade högt.

Själv hade jag inte somnat än för Wilmer hade precis fått ett av sina nattmål och det brukar ta en stund att somna om efteråt.

Plötsligt sätter sig Jonas upp i sängen och tittar på Wilmer och låter som att han tycker att Wilmer är gullig som ligger och sover, så jag tror först att han är vaken men förstår snart att det är han inte alls...

För Jonas tar tag i Wilmers arm och skakar lite på den som att han hälsar på någon och säger:

-"Hälsa så mycket från Jonas och Nina och så hälsar du till alla andra också."

Jag: "Absolut älskling, lägg dig ner och sov nu".

Och det är lite roligt att han alltid lyder och lägger sig ner när jag säger åt honom att göra det, han är lite som en hund på nätterna.

Tänk om något av det jag sa kunde gå in lika bra på dagarna också, så härligt det vore då. ;)

Såg nu att min förlossningsberättelse blev skriven i både då-tid och nu-tid lite blandat, får skylla på att Jonas stod en bit i från och tjatade. ;)

 

Vi har börjat lära känna vår kille nu och börjar lära oss de olika signalerna och allt vad det innebär att ta hand om en liten bebis.

Men måste ändå säga att han (hittills) är en väldigt snäll bebis som sover de flesta timmarna på dagen, och bara säger till när han är hungrig eller när det är dags att byta blöja. Prematurbebisar sover väldigt mycket så det är väl bara att passa på att njuta, vi kanske lever i lugnet för stormen just nu...

 

Djuren har fått komma hem från landet nu och dom reagerade båda med rädsla.

Wilmer skrek i högan sky och katten gick omvägar runt honom och hunden nosade på Wilmers fot, sen backade han flera meter och höll sig på säkert avstånd resten av dagen.

Men...det blir säkert bra.

 

Nu ska vi försöka få i oss lite mat innan vårat lilla monster vaknar och vill ha mat igen.

 

 

 

 

 

Första kusinmötet. <3

 

 

 

Den 28 juli vaknade jag runt kl 05 med molvärkar som kändes så pass så att jag inte kunde ligga kvar i sängen.

Hade läst att förvärkar kunde sätta i gång i veckan jag var i ( v 36) så jag kände mig rätt säker på att det var dessa som spökade. Gick till soffan och försökte andas mig igenom värkarna så lugnt jag kunde, gick av och an i rummet till kl var runt kl 8 då jag somnade av utmattning i soffan. 

Vaknade igen vid 10 av fortsatta molvärkar och nu hade även Jonas vaknat och börjat göra sig i ordning för en flygdag (han bygger och flyger modellflygplan) i Trosa, kände att jag i alla fall var tvungen att berätta läget för honom även om det säkert bara var förvärkar som så småningom skulle lugna sig.

Men inom loppet av några minuter hann hela slemproppen gå också, jag ringer förlossningen och dom säger åt mig att bara ta det lugnt och höra av mig igen om blödning eller värkar ökar.

Vi kollade på Vårdguiden och informationen som stod om förvärkar liknade det jag hade så Jonas gick till Apoteket och köpte Alvedon som jag skulle kunna ta om det blev för jobbigt, sen åkte han.

 

Nu var klockan runt 11 och jag blev fast i soffan framför tv:n och försökte bara ta det lugnt och andas mig genom molvärken när den kom.

När kl var runt 18 kom Jonas hem, han hade varit på IKEA också och köpt spjälsäng vilket vi hade tänkt göra tillsammans men jag sa att det var okej för honom att köpa den ensam IFALL det var något på gång.

Nu har värkarna lugnat ner sig lite och vi äter mat och läget är rätt lugnt.

Men sen sätter det i gång igen och nu blir det bara värre och värre. 

Tänker på vad BM sa på föräldrakursen att man ska spara Profylaxandningen så länge man orkar för annars är man så slut när man väl kommer in på förlossningen, men nu går det nästan inte att andas normalt längre.

Jonas tycker att jag ska ringa förlossningen igen men jag vill inte, är ju bara förvärkar detta...det går snart över...

 

Allt efter kvällen går så har jag nog vandrat igenom hela lägenheten och andats mig genom värkarna.

Vid kl 01 gör vi ett försök att lägga oss och få lite sömn, men jag får snart gå upp igen och fortsätta vandra i lägenheten.

Först när klockan är strax efter 02 och jag efter ett toabesök känner ett ENORMT tryck neråt så börjar polletten att ramla ner att det nog inte blir någon bebis den 27 augusti i alla fall. Den värken skrämde mig och jag går in till Jonas som ligger och sover, sätter mig på sängkanten och gnäller som ett litet barn "BUHUUU, jag orkar inte mer....." 

Nu känner jag också samma sak som Jonas har tjatat på mig om de senaste timmarna - Ring förlossningen NU.

Direkt efter en värk greppar jag snabbt telefonen för att hinna prata innan nästa värk kommer, och på förlossningen säger dom att vi får komma in för att få antibiotika som lugnar värkarna.

Kl 03.15 går vi ut till bilen, det är jätteskönt väder ute och man får känslan av att vara utomlands.

Kl 03.30 kommer vi till förlossningen och ringer på, ett fönster är öppet på sjukhuset och jag hör en kvinnas dödsvrål där inne. Jag tittar storögt på Jonas och tänker "herregud...är det det där som väntar en..."

Till slut kommer det en sköterska och öppnar dörren, en jättegullig tjej som heter Felicia. 

Hon leder oss in till ett rum där jag får träffa en BM vars namn jag inte lagt på minnet, en riktig surkärring ska det senare visa sig. Dom tar CTG på mig och undersöker mig. 

BM: Du är öppen 5 cm, så snart blir det bebis!

Jonas och jag tittar bara på varandra. Jaha, där rök den antibiotikan och sömnen...vi som inte hade tagit något alls med oss.

 

Jag får in citrondricka och dom lägger en saccosäck i sängen som jag kan vila benen på.

Både Jonas och jag blev nog lite tagna av beskedet för vi har i efterhand förstått att vi inte tänkte klart, vi tyckte DÅ att det var jätteviktigt att hämta kläder och kamera så Jonas ger sig i väg hemåt igen för att fixa detta.

(I efterhand så inser vi vad idiotiskt det var, tänk om bebisen kommit under tiden han var borta!)

Felicia visar mig hur man använder lustgasen och den kom nog fram i lagom tid för nu börjar det göra riktigt, riktigt ont. Ryggen håller på att gå av på mig samtidigt som trycket neråt ökar. 

Den sura barnmorskan säger åt Felicia att höja ryggstödet på min säng sen går hon ut. 

Men jag känner att ryggen KOMMER att gå av om hon gör det, så jag ber henne att inte göra det och Felicia säger att det är helt okej.

 

Några minuter senare kommer sura barnmorskan in och tittar på mig, mitt under en av mina tryckvärkar där kroppen trycket på och jag inte kan göra annat än följa den.

BM säger surt: Näää! Du får inte trycka neråt. Hörrö! Varför ligger du så plant förresten?! Jag sa ju ÅT Felicia!

Jag: Det var jag som bad henne att lämna sängen såhär för jag har så himla ont i ryggen.

BM: Jaha. Men nu är det så att bebisens tyngd trycker på (nånting???) och det är inte bra!

Sen var det slutdiskuterat och hon sätter upp mig och går utan att säga något ut ur rummet.

Jag fortsätter att andas i lustgasen och värkar är verkligen hemska, men konstigt nog så fort värken börjar klinga av så kommer ändå tanken att värkarna ändå är uthärdliga och att jag än inte behöver någon Epidural även fast jag vet att det finns runt hörnet. 

Nu börjar solen sakta gå upp och jag ligger och tittar för himlen är så vacker och tusen tankar snurrar runt i huvudet. Min bebis är på väg nu, jag kommer snart att bli mamma...undrar hur han ser ut....

Dörren öppnas och äntligen är Jonas tillbaka! Han sätter sig i fåtöljen bredvid mig och påminner mig att sänka axlarna och andas i gasmasken under värkarna.

Nu öppnas dörren igen och in kommer Felicia och sura barnmorskan, det är dags för skiftbyte.

YES, tänker jag! Det blir inte surtanten som ska förlösa mig.

 

In kommer världens trevligaste barnmorska, Lena och en sköterska som jag inte minns namnet på.

Hon undersöker mig igen och nu är jag öppen 10 cm och berömmer mig och säger åt mig att kämpa på.

That´s more like it!

Inte nån sköterska som står en meter från sängen och surt säger alla fel man gör som förstföderska som den andra gjorde.

Genast får man lite extra krafter för nu är öppningsfasen över, nu väntar vi på att vattnet ska gå och krystvärkarna ska sätta i gång.

Kroppen fortsätter att trycka neråt allt vad den orkar och jag kan bara följa med, men vattnet vägrar att gå så till slut sticker BM hål på hinnorna och genast får jag börja krysta.

07.25 börjar jag att krysta.

28 minuter senare föds äntligen våran lilla pojke.

Jag fattar först inte att han är ute utan måste fråga och då får jag se honom, min lilla, lilla ängel.

Han ger ifrån sig några små pip och Jonas börjar att gråta av glädje, jag är mest bara lättad att allt är över och snart får jag för första gången känna, pussa och krama på vår bebis.

 

BM frågar Jonas om han vill klippa navelsträngen men han säger att han lämnar det till experterna. 

Men barnmorskan står på sig och säger att hon visar hur han ska göra, så han klipper och ser ganska stolt ut när han klarat det. 

Jag har inte fått så mycket bristningar tack och lov, klarar mig undan med bara 2 stygn.

Får efter nån timme ta en efterlängtad dusch och märker att jag t.o.m har blod i håret hur nu det gått till........

Vi får in en bricka med goda smörgåsar och dryck och svenska flaggan.

Och när klockan är runt 14 så får vi höra att dom ordnat ett familjerum åt oss på BB, men då har Jonas hunnit ge sig i väg igen.

Hans bror och mamma skulle hämta Milton (hunden) och katten, och Jonas ringde redan runt kl 06 att dom skulle hämta djuren och att vi var på förlossningen.

Nu var klockan 14 och först nu hörde dom av sig om att dom hade fel nyckel till vår lägenhet. Stackars hund! Han hade ju rastats kl 23 kvällen innan och vi såg framför oss hur han hade kissat i hela lägenheten, men han hade inte kissat alls utan lyckats hålla sig och kissade jättelänge sen när han kom ut...mitt mattehjärta blöder.

 

Så under tiden Jonas är hemma och ordnar så hund och katt kommer i väg samt tar en snabbdusch så åker bebis och jag upp till BB. Där får vi möta en rad av gulliga barnmorskor som ger oss en massa information.

Till slut kommer Jonas också och nu börjar vi äntligen ta in vad som hänt egentligen, vi sitter i sängen med vår lille son i famnen och tittar på vårt underverk. Vi börjar diskutera namn igen och kommer fram till det som egentligen släkten redan bestämt sen länge - det är nog en Wilmer i alla fall.

 

Nu är vi hemma och dagarna och nätterna går och det är fortfarande svårt att ta in att det här underbara lilla livet är vår son.

Kärleken och lyckan är total.